Q/A. smygstart.

quotes HÄR.
Förövrigt är du en inspiration och jag uppskattar verkligen dina texter. Jag mådde jättedåligt under 2012-2013 och när jag hittade din blogg var det lite som att hitta någon som gick igenom liknande grejer. Det hjälpte verkligen mig och fick mig att försöka. När du bestämde dig för att bli bättre var det en extra push för mig att fortsätta kämpa igenom mina svårigheter. Jag vill bara säga tack!

Tack själv, och sluta inte försöka! Vi kan kämpa tillsammans, för vi är värda bättre♥
 
Jag undrar om du kunde berätta mer om din ätstörning(Om jag uppfattat det rätt?) Hur kom du in i den fasen, hur var det under fasen och hur kom du ur den? 2. Har du några tips för att undvika/komma ur en ätstörning. 
Förlåt om frågan blev lite allt för personlig.
För mig känns det skönt att kunna vara allt för personlig på internet. Det är, för mig, tretusen gånger enklare att prata om saker i text, mellan skärmar istället för ögon. Jag ska försöka berätta, lite mer objektivt än mina vanliga beskrivningar.
 
1. Jag vet inte hur det började, det smög sig på. Men jag minns vägningen i sexan. Jag hade grön finstickad tröja med v-ringning från Jc och utanför skolsköterskans rum rabblades siffror högt mellan alla i klassen. Jag vägde 49,6. Nästan femtio. Jag minns första året på högstadiet, tretton år och ont i magen jämt. Jag misstänkte laktosintolerans, och slutade med mjölkprodukter. Jag misstänkte glutenintolerans och jag ljög för mina klasskamrater om blodprov jag skulle ta. Sa att man inte fick äta på tolv timmar minst för att undvika rubbade sockernivåer. Jag minns sommaren till åttan och jag hade gråa avklippta jeans. Jag hade ritat längs låren med korta sträck som inför en fettsugning och det var första gången jag medvetet hoppade över frukosten. Vi var på besök hos Loves biologiska bror den dagen och runt klockan två åt jag kolakaka med hasselnötter. På kvällen drog jag sträckade bläcklinjer på magen också.
Sen minns jag inte så mycket mer.
Förrän julskyltningen i november. Jag minns mig och mamma i butiken som då hette z.a.k och jag minns skammen när jag la saffransskorpan jag fått av mamma i jackfickan och ljög om hur god den var fast jag inte haft en tanke på att smaka ens lite. Jag minns mig själv på vågen bakom badrumsvasken den kvällen och jag minns mamma och Hanna i samma rum, stirrandes på siffrorna som blinkade på trettiosex. 
 
Jag mådde fruktansvärt. Hade inte förstått vad som hände förrän jag träffade botten, hårt. 
Från den västa perioden har jag inte många minnen. Det fanns inte energi nog för kroppen att lägga fokus på saker som minnen. 
I en dimma kommer små glimtar. Av lögner och tårar mest. Av olika sätt att gömma mat på. Av nätter på golvet, av gråtsvullna ögon på morgonen. Jag minns inte så mycket. 
 
Ur den fasen kom jag när jag tvingades äta. När pappa gick upp en timme tidigare för att sitta mitt emot mig vid köksbordet så att ingen frukost grävdes ner i botten av matavfallshinken. Så, jag började äta. Hetsäta.
Jag åt och åt och åt och jag kräktes i snitt sju gånger om dagen. Blod rann ur näsan och från rivsår i halsen under natten. Det fanns ingen jag kände som jag inte kräkts hemma hos. 
Jag gick i terapi på st. Lars och i en grupp med sju sjuka flickor och deras familjer. 
 
Den fasen är jag inte riktigt ur ännu. Men det går bra nu. Jag kräker inte sju gånger om dagen, inte sju gånger i veckan. Kanske inte ens i månaden. Jag är på god väg tack vare min familj. Allt tack vare min familj, och faktan.
Min nu bortgångne läkare var expert på fakta. Hur kroppen reagerade, varför jag gjorde som jag gjorde fast jag visste att det var fel, och det hjälpte mig mycket att förebygga katastrofer. Rutiner, matscheman och boken sluta hetsäta! av Helene Glant har hjälpt mig, liksom den drömlika målbild jag haft av att någon gång bli fri.
HÄR finns en text från tvåtusenelva, om blixtrar från en klarblå himel ungefär. 
Jag fortsätter jobba, varje dag jobbar jag. När jag kommer på tricket för att ta sig ur, då lovar jag att jag ska berätta. 
 
2. Ät. Det viktigaste är att äta. Regelbundet, bra. Det är när du slutar äta, och kroppen går in i svält, som dina tankar allt mer ägnas åt mat. I en ond spiral åker man där allt är mat mat mat och en strävan att undvika den. Hetsäter man, är tipset det samma. Undvik ett livsmedel och din kropp kommer tråna efter det tills suget blir så stort att du inte kan hejda dig. Hoppa över en måltid och effekten blir densamma. 
Kan man inte själv se till att äta ska man få hjälp. Be någon påminna dig, ät alltid med folk runtomkring dig, berätta att du kanske ibland behöver hjälp med att veta hur en normal portion ser ut.
Och ta bort instagramkonton och bloggar som triggar dig. Omge dig med saker som får dig att tycka om dig själv, inte med "inspirationsbilder" som får dig att vilja vara någon annan.
Och sist men inte minst, även om det är uttjatat och tråkigt och förutsägbart: prata med någon. Men din syster eller lärare eller mig, eller som jag, med läsare till en blogg.  
Kram på dig♥
 
Vad är det för ätstörningsproblematik du har? Har inte riktigt förstått det... Och hur går det?? 
Jag tror att det fortfarande står anorexi i mina papper. I verkligheten är jag förhoppningsvis i slutskedet av en sjukdomstid med bulimi. 
Det går bra! Jag äter normalt, och ofta för mycket utan att kompensera på något vis. Ibland går det sämre, och ibland undrar jag om mitt kroppshat och mina matvanor egentligen är så annorlunda från resten av vårt smygätstörda samhälle. 
 
Fråga mer HÄR.

påskmiddag med farmor och farfar♥

lax, lax, kaka och Hanna.
 
Jag vet inte hur det går till, men vid varje tillställning som hålls i huset är jag peppad peppad peppad att fota - till en början. Jag tar bilder på förberedelser, på maten som ska serveras, och så kommer gästerna och nån stans där mitt bland dörrknackande och välkommenkramar glömmer jag bort mitt fotofokus. 
 
Idag hade vi i alla fall farmor och farfar på besök♥
Vi fixade hälften av maten var och stod tillslut med fyra sorters lax, ägg, sill, prinskorvar och annat man kan tänka sig äta för att fira Jesus andra chans på jorden. 
 
Dagen har även bjudit på en mysig promenad i skogen, upp emot tjugo grader vårsol, ytterligare outfitfotograferingar och en tatuering för Elins del. Nu; grönt te med smak av mandel. Och två dagar kvar att fråga.

HELKROPPSBLOGGARE.

 
Hanna smsade mig igårkväll, undrade när jag slutade jobba och om vi  skulle ta några bilder. Helkroppsbilder.
Hon hade nya pariskläder hon ville visa på sin nystartade blogg, och jag, jag hakade på trots mina gamla tråkkläder.
Jag tvekade ett tag innan jag la upp bilderna. För senast ni såg mig i min fulla prakt, var för åtta eller kanske tio kilo sen.
Men än sen då, Petra syns i fabulös helkropp var dag och Frida Fahrman är inte heller så pinnsmal som resterande helkroppsbloggare, och ni som dessutom träffat mig på riktigt vet exakt hur jag ser ut, och tycker fortfarande om mig. Faktiskt. Än sen då, om jag var ett dussin kilon lättare tvåtusentolv. 
 Och än sen då, om jag har rosa naglar och röd skjorta. Än sen.