Det blå från dagarna då han flyttade in.

Usch säger hon och rynkar på näsan. Usch. Dom här ska vi slänga, bränna, säger hon och tar med hastiga rörelser ut hans påslakanset från högarna av våra. 
Långt ut från rummet kastar hon dom ett efter ett. Suckar gör hon igen och igen och kastar iväg ett lakan till. 
Jag minns dom. 
Det blå från dagarna då han flyttade in. 
Jag kommer ihåg de blå väggarna och det oregelbundna tryckandet med avklippta tvättsvampar mot den då våta färgen. 
Mamma målade fiskar med guldmönster när det torkat. Grupper om kanske fem fiskar här och tre fiskar där. Lite runt om i rummet. 
På det blå påslakanet kastades sedan hans medhavda Ikeaorm och en stjärnmönstrad filt. Fiskarna ritades över med röd tusch. 
Jag minns det svarta med kinatecken han hade i rummet vägg i vägg. Guldiga kinatecken i ett rum med riddartema. I en säng med gavlar pappa byggt och mamma målat varsamt i ett mönster av grova stenar som på en gammal borg. 
Och jag minns grönfärgat blockmönstrat och ett i rött. Jag minns mörka lakan med gummiband i hörnen och ett ljust lila utan. 
Allihop hamnar dom på golvet. Vi vill inte se dom mer. Tänker inte använda dom. Det är stökigt i garderoben och allt är upp och ner men jag andas ut med ett ryck sådär snabbt som man gör när man kommer på något kul. Tar tag i det svartvita med lejonkungen på och fnissar fram att det var ju det Hanna hade när hon va liten, innan han fick rummet och hon flyttade in i mitt. Va skoj säger jag, kul att man minns. 
 
 
Det har gått tre år nu.

GLASS.

Jag vaknade vid kvart över tio. Åt frukost i solen och doppade mig snabbt i trettiotvågradigt poolvatten. Somnade igen i skuggan på solsängen. Vaknade. Gjorde kaffe och påblörjade en ny bok.  Jag kom tre sidor in i boken som förövrigt redan verkar trögflytande, och kaffet stod fortfarande i kannan när Lykke övertygade mig att gå en liten promenad. Vi gick till affären och jag köpte en twister och hon en strut och fyra gånger hann vi byta glass med varandra innan de var slut och vi gick in i skogen för att svalka oss. 
Vad som hände med tiden idag, det vet jag inte. 
 

♥♥♥

 Äntligen fungerar blogg.se även på min (pappas) dator. Phuu, började bli less. 
 
Jag var på gymmet idag. Länge sen nu. En månad sen nästan och jag har låtit ångesten växa och kläderna krympa men träningen har inte fått ta ångestens plats. Den ska inte bli ett substitut. Får inte. 
Jag har en bra pojke i mitt liv. Han heter Måns och jag vet inte om han vill stå med här, men skriver ändå. Han ser inte att jag gått upp två komma sju. Tror inte han ser hur låren pressas värre när jag sitter på knä. Han vet inte hur shortsen satt förra sommaren och att klänningen inte var så kort då, inte så mycket som tog emot. Han säger ibland att jag är det finaste han vet och idag gick jag femton svängda trappsteg ner till gymmet för att jag ville. Inte för att jag behövde eller för att det skrek inui. Inte för att jag tappa fokus och fick kli i fingrarna för att magen kändes för stor mot jeansen. För att jag ville.