Jag inser att jag framstår som världens största ego, med tanke på alla bilder där jag själv agerar huvudmotiv.
Min enkla förklaring är helt enkelt att jag alltid finns nära till hands när fotosuget sätter in.
Det blir lite klurigare än vanligt, man tvingas använda liiiite mer fantasi (jag menar, försök lista ut hur man på bästa sätt håller i en stor reflexskärm som bländar en själv, försöker hitta en bra komposition utan att trampa ner mammas blommor, samtidigt som man faktiskt ska lyckas gissa sig till ljusmätning och fokus, och andra handen är upptagen med självutlösaren), det krävs liiite mer tålamod och så vidare. Men det är kul. Jag får vara egoistisk om jag vill.


Och på tal om ingenting så har det fasnat någonting under mellanslagstangenten (skulle gissa på någon form av mat) så man måste verkligen banka på den varje gång det är dags för ett nytt ord. Hur drygt?