Den här lilla Lykke har räddat mig många gånger. Det är rätt så faschinerande på något sätt, hur en sån liten människa kan betyda så himla mycket. Hon är ett lyckopiller. Och det räcker med att titta på henne på morgonen för att känna att, äh, denna dagen blir en bra dag.
När jag kliver upp om mornarna står hon alltid fjorton trappsteg ner och väntar. Kallar; Biiiiiiie! när hon hör golvplankorna knarra. Och vi delar alltid på en skål yoghurt, med flingor och kanel.

För tillfället ligger hon i sin säng och sjunger "sassa barill", varvat med högljudda gäspningar och suckar.  
Hon är ju så söt.

det var bara det...