Man skulle väl kunna jämföra skam med den fruktansvärda sjukdomen cancer -  numera finns den överallt. I våra kläder, i plastikopererade jättebröst, i för mycket sol och för många potatisar, vi kommer inte undan. Det är plågsamt, gör dig sorgsen och ovetande. 
Skillnaden är att skammen, den når oss alla. Förr eller senare, mer eller mindre. Alla finns här för att ta del av den plågsamma känslan av att skämmas.  
Vi klarar det fint när vi är små, alla är vi ju barn i början och visst ska vi alla någon gång få lära oss att skämmas trots allt. Det är när vi äntligen når tredje klass och blir äldst på lågstadiet, och fyller två hela händer när det är dags att räkna upp åldern - det är då det är det dags för lite skam. Det blir inte lika självklart längre, att vifta med handen högt upp i luften när fröken frågar vem här inne är duktig på att sjunga? Vem ritar fint och hoppar högt?
Sånt kan man ju inte prata om i allmänhet och Tobias borde ju skämmas, tror han att han kan sjunga? ha!
Vi vill inte längre ta en lika stor tårtbit till så vitt inte bästa kompisen gör det samma, det är ju pinsamt! Vi skäms över att berätta vilken tid det är dags att hoppa i säng, om vi fortfarande tittar på bollibompa eller inte och om vi har bregott eller lätta på mackan. Helst ska vi vara likadana allihop. Lika uttråkande och blyga, självkritiska och insnöade. Framtidsdrömmar är ju skämmigt, matte är för töntar och herregud, tänk om mamma skulle komma till skolan? Jag skulle skämmas ihjäääl!!

Sen börjar vi nian. Vi behöver tre händer för att kunna räkna åldern på fingrarna, för nu är vi äldst på hödstadiet. Och det är nu vi börjar inse - mamma är ju hur söt som helst, matte kan ju vara nödvändigt och varför i hela friden vågar vi inte tro på oss själva?
Vi lär oss att det är skamligt om man inte är duktig nog, men kan du det mesta är det nog ändå bäst att du håller tyst, annars kanske du skämmer ut dig. Och när vi väl förstår hur härligt det skulle vara att kunna ställa sig upp och vifta med handen, att säga jag, jag är grym på att rita! utan att behöva bli utskrattad och röd om kinderna likt en övermogen tomat - då är det redan försent. Vi har byggt upp ett samhälle fyllt av skam.

Vad vi egentligen skulle behöva lära oss i förskolan är inte om anna odlar utan åker eller med, nej, vi måste få veta att det enda skamliga här i världen är att inte kunna inse att, även solen har fläckar - till och med kungen petar sig i näsan då och då!