vacker utdragen cam-bild!
Nu är det brottom. Kalas hos Moa!

Idag var det tänkt att jag skulle blogga lite. Men jag kom inte upp med något bra ämne. Så istället bjuder jag på mig själv i mega-format samt informationen att jag kommer ha grym träningsvärk imorgon!
Godnatt!

Nu är jag hemma.

Jag kom på den ypperliga idén att ta endast minneskortet och sätta in i datorn (I) Smart Emilia!
Lite såhär ser del två ut:

Ett snöre på väggen som med hjälp av blommiga gem håller fast en del foton och sånt smått och gott! Och undertill hänger en tavla som jag hittade för några dagar sedan i en byrålåda. Billigt och bra

Och här, på svartmålat golv står en trave förvaringslådor. Några foton lutade mot väggen...
Jag vet inte riktigt vad det är med mig och förvaringsboxar, men jag har väldigt lätt för att bli alldeles nerkärad i dessa fantastiska ting! Den i mitten fick jag av mamma och pappa i julklapp för nåt år sen. Jag blev nästan gråtfärdig när jag klämt tillräckligt på paketet för att kunna lista ut vad det innehöll. Den rosa är bara världens största skokartong som klätts med färgglatt tyg. Kalasbra helt enkelt.
Handkräm som mami köpt till mig ♥

förvaringförvaringförvaring.
Skrivbordet, sängen och garderoben lämnar jag till er fantasi.

Så, det var vad jag hade att bjuda på, nu är det läggdags!

Sov gott!

Jag har skrivit i tjejjourens blogg förut. Om skam. Och om att väga trettiosju kilo inför bikinisäsong. Det kan du läsa HÄR och HÄR
I September handlar det om vardagsrädsla. Såhär kan det se ut:

 
old pic

Mest av allt, är jag rädd för att andra ska tro. Tro att jag kan klara mig alldeles själv. Stirra in i brungröna ögon och säga att nu är det slut. Nu är du stor, du behöver ingen hjälp och nu slipper i lyssna på alla dina tråkigheter.
Typ, bra Emilia! låt skiten gro inom dig istället. Du är frisk.
Mest av allt, är jag rädd för att folk ska tro på mig när jag ljuger så vilt att jag knappt kan hålla rätt på allt. Tro att jag verlkligen njuter av vårens första kulglass eller sommarens första barbenta dag.

För, jag njuter inte.

Jag är rädd.
 
Ungefär som den där osäkra pojken i tvåan, som spiller mjölk på matsalsgolvet och får dumma kommentarer spottade över sig. Som bara tackar och tar emot, skrattar och säger att visst är jag dum i huvet, haha! Asgarvar i stället för att storgråta.
Sån är jag. Jag storgråter inte. Jag lutar huvudet bakåt och värms av vårsolen, får alla andra att tro att min choklad-och-pistageglass är det bästa jag har varit med om. Visar inga tecken på svaghet, inte inför andra. Jag drar på mig avklippta blåjeans och ser till att dölja för alla andra att jag egentligen inte står ut. Jag hoppar och springer och sitter med låren platt mot trädgårdssoffan, iklädd avklippta blåjeans. Det är när de andra inte ser som jag vänder mig om och gör grimaser för att de där sladdriga, onormalt stora benen faktiskt är mina.

Show no fear.

Och vad skulle det tjäna till? Vem skulle hållt om mig så som jag önskar, när jag stammar fram att jag är rädd för glass? Vem skulle förstått att man faktiskt kan vara livrädd för en idrottslektion, en t-shirt eller en speciell siffra på vågen? Skulle någon ens försöka förstå sig på en rädsla som dels skyddas och täcks över titt som tätt. Dels ligger och bubblar och bara väntar på att bli upptäckt. Bli utrotad helt enkelt.

Jag vill inte veta.
Hellre skrattar jag när det blir jobbigt. Låtsas att allting är bra, fina fisken. Helt jävla underbart!

För ärligt talat, så är jag nog rädd för svaret också.

 
ett stycke emilia för några kvällar sedan.
Hej gott folk.
Damer och herrar. Mormor och Farfar, hej!
 Mamma och pappa åker snart iväg på kräftskiva, så jag ska väl se till att passa skitungarna ikväll! Annars händer inte så mycket.
Egentligen var en plåtning planerad till imorgon men vi var tvugna att skjuta upp det! Synd tycker jag. Menmen, På onsdag däremot händer det grejor! Ett möte med Sweden models i malmö är planerat. Jag vet inte riktigt vad vi ska prata om men jag hoppas kunna klämma in en kommentar om TFP, skulle varit himla kul.

En låt såhär på lördagseftermiddagen:

För tusen år sen när jag skrev om mitt svartmålade golv, frågade Maria om jag kunde visa bilder på detta. Så i brist på annat försökte jag mig på uppgiften, men det hela slutade med att jag fotade typ, allt! Så nu får ni njuta av en digital vistelse i mitt rum:


Såhär ser det ut i fönstret. I stativet står en bild på mamma, pappa och minsta småsyskonen. Mamma klagar alltid på den och skrattar för att den är ful, men jag älskar den. Prästen i andra hörnet däremot, den är ful. Men charmig.

Längs ena kortsidan har pappsen byggt garderob, i hörnan finns det plats för skor. Dock inte tillräckligt med plats.. (jag är en sån som har svårt för att göra mig av med saker! samlar gärna, rensar aldrig...)
På högsta hyllan gömmer jag tidningar i en resväska, och på väggarna sitter foton. Det sitter faktiskst foton på alla mina väggar.. och dörrar. och på golvet. och i fönserkarmen. heh.

På skrivbordet finns bland annat dessa bilderna. Fotoautomatsbilder som Adam och jag tar med jämna mellanrum. Eller, ojämna, men ändå.

Och nu ska jag lämna över datorn till min söta lillebror. So, to be continued!

Förra helgen åkte Adam och jag på en spontan tripp till Skånes djurpark. Det var ungefär tusen år sen jag var där senast, men förutom att vargarna saknades så var allt sig likt.
Så här såg det ut:


Fåren låg mest och sov. Alla utom baggen, han stod i ett hörn och såg ilsken ut med sina jätte-mega-horn.

Älgarna sov...

vildsvinsbebisarna sov också från början, men de vaknade efter en stund när vi stod och stirrade på dem.
Denna var söt och morgontrött, så den förtjänade en extra stor bild.
och som avslutning: balansgång och hopp på den obligatoriska lekplatsen.

So long!

idag har jag varit på busfabriken. jag har massor av bilder att lägga upp. snart.

numera går jag mest i skolan.