Hej! Jag tänkte ta mig tillbaka igen. Blogga lite, om frukostar och vänner och äventyr och så. Det blev himla mycket på samma gång vid skolstarten, men nu är jag back on track. Åtta prenumeranter minus, men en ny kamera rikare! Hey ho let's go!!

Bilderna ser vi som en mjukstart. Det är helt enkelt två ansikten jag kladdat ner på det senaste. En som fick pryda min arm och en som är en skiss och kanske blir omgjord snart. Man vet liksom inte.

Hur har ni haft det fellas?

För nästan precis ett år sen var jag nära på att bli kastad av tåget. Vi hade precis börjat skolan och jag som skickat in min ansökning om tågkort ett par dagar för sent, hade inte fått hem mitt ännu. Fem dagar utan skolkort får man åka stod det på ansökningsblanketten jag fyllt i, det är bara att informera konduktören att resan är till eller från skolan så blir allt bra.

Den här dagen hade jag varit hos min psykolog och snackat av mig lite och medan alla andra skolbarn tog tåget klockan tre, hoppade jag på mitt en timme senare senare. Konduktören kom. En kvinna med ostyrigt trekantsformat hår i rött och lite för mycket smink. Pennkjol. Kanske fyrtio nånting.

Jag har inte fått mitt skolkort än bara, sa jag och men då måste du ha biljett svarade hon. Nänä, första fem skoldagarna får man ju. Om man inte fått kortet liksom.

Men icke. Bakom sminket blev kinderna röda och trekantshåret gjorde vågen när konduktören röt till. Arg som aldrig förr blev hon och jag blev nervös, fingrade på allt i mina jackfickor och drog på mungiporna sådär genomskinligt icke-lugnt. Och runt omkring började passagerarna klaga på konduktören, som i sin tur blev precis så nervig som jag. Hon höjde rösten och hon gormade att nä du då får du kliva av i Stångby! Protester från passagerare och så drog hon mig i armen. Kom med här. Så gick vi längst bak i tåget där ingen kunde varken höra eller störa och så ringde konduktören chefen.

Hukos pukos och så fick jag rätt. Fem dagar utan kort. Och sen den dagen har hon liksom smörat sönder för mig. Varje gång vi möts på tåget säger hon oj men hej det var ju du, och ler det största leendet världen sett. Fnissar lite, ler lite, smörar.

I morse mötte jag henne igen, jag sa att jag har inte fått mitt tågkort än och hon nickade och gick förbi. Kollade mot mig igen, gick några steg tillbaka. Men oj, det var ju du! Knappt så jag kände igen dig i blont hår, klart du ska åka!

Idag börjar jag skolan. Klockan ett. Och det känns helt okej bra trots allt.

”Men va ändå beredd på att falla”

”Ja, klart.  Jag är beredd.”

En sommarlovskväll lyfte mamma glaset vid middagsbordet och skålade för sin dotter som inte ens minns när det gick åt skogen sist. Vi stötte glasen mot varandras flera gånger om och jag var stolt sådär på riktigt. Vi satt utomhus och åt grillat och luften var kvav för lite senare skulle det börja regna, men det tänkte vi inte på då.

Och om du trillar tillbaka igen, sa mamma, då är det okej det också. Och så får man ta nya tag.

Jag sa att om jag klarar hela sommaren så är jag nog frisk.

För nån vecka sen satt jag på golvet i en mörk tvåa som luktade brända popcorn och vin. Vi var fyra stycken varav en kille som jag aldrig träffat förr. Han satt i soffan, var ett år äldre och alldeles för överlägsen och stolt. Jag hade köpt ny klänning som var blå med fåglar på och jag kände mig rätt fin ändå men arg var jag på killen i soffan. För vi kände inte ens varandra men allt han sa var alldeles fel och var jag enligt honom ändå redan dryg och trög och ful och dum så kunde jag lika bra vara sur på köpet. Så jag hängde på och jag var jävlig tillbaka och fan va fläskiga lår du har sa han när jag reste mig från golvet upp till fåtöljen bredvid.

Det blev sådär tyst och vilset och ingenting stämde överens och så trillade jag omkull. Precis där mellan golv och fåtölj, så som mamma sagt så föll jag. För trög och dum kunde jag tillåta att bli kallad. Jag visste ju ändå att det inte var sant, och ful kunde han va själv. Men fläskiga lår och så, det var ju på riktigt. Jag hade fläskiga lår, en dålig människa, en tjock och dum och vidrig och klänningen var säkert alldeles för ful den med. För kort och för blå och för tunn med för många fåglar på. Åt helvete med allt och börja om från början igen.

Hemma var kaffet svart och det gick trögt och långsamt och trillar du tillbaka så är det okej ändå hade mamma sagt.

Så det blev fel en gång. Som att ta sats, som att komma tillbaka starkare, som ett felsteg och som att en gång är ingen gång. Två fel och tre fel och fyra och fem och fan ta killen i soffan. För denna sommaren skulle jag bli frisk och fri och aldrig mer skulle jag falla. Jag skulle städa rummet och städa köket och gå ut med hundarna i tur och ordning om kvällarna. Jag skulle tvätta och göra läxor och laga middag och somna i tid på vardagar. Men jag går med benen brett isär så låren inte nuddar och inga kläder passar även om storleken är rätt. Jag klär mig inte i jeans som sitter tight och min huvudvärk är konstant. För en stolt liten kille i en soffa.

Jag lever efter måttot bättre sent än aldrig, och nu tar vi en titt på del två av mamma och pappas överraskning:

Vi checkade in på hotell. Själv har jag aldrignågonsinimittliv bott på hotell så lyckan var påtaglig. Hanna kollade prislistan för kylen och jag åt m&m från receptionen.
mamma ♥

Efter att ha vilat fötterna en en timme eller två tog vi oss ut på ytterligare en shoppingsväng, för vi hade nämligen inga varma kläder till kvällen. Mamma köpte belgisk våffla och sina första dr.martens och förresten var det hon som tog bilderna på blommorna och bären. Bra va?

Sen tog vi oss vidare till tivoli! Upp till fem kamp, remember?
Vi spelade en massa och jag förlorade i allt. Som tröstpris fick jag dock en miniminidinusarie i plast och det är ju bättre än inget. Det blev mörkt rätt så snabbt och vi hade annat för oss än att fota.


Nästa morgon tog mamma hand om kameran. Jag var snygg och mami fotade frukosten, hon kan liksom rutinerna numera. Här har vi Hannas ägg och bacon.

Vid elva checkade vi ut och sen hann vi med en sista sväng på stan innan det var dags för avfärd hemåt. Hanna behövde tillexempel köpa nya skor. Och pappa med. 

Det var ungefär den bästa överraskningen någonsin i hela världen. Tack mammi och pappi! Och Hanna för bästa sällskapet ♥

I torsdags satt familjen i soffan och hej hopp rätt som det var stod lillebror i enbart kalsonger med ett silverfat i händerna och vit handduk hängd över underarmen. Och på silverfatet låg ett rött kuvert. Till damen, sa lillebror och räckte över brevet till Hanna, eftersom hon är den äldsta. I brevet hade mamma rimmat fyndigt och kort och gott stod det att Hanna och jag skulle sitta i bilen klockan nio dagen efter, för ett litet äventyr väntade visst. Såhär blev det:


Vi började med att åka in till Lund, ungefär tjugo minuter hemifrån. Och i Lund åt vi frukost på Ebbas, som faktiskt råkar vara ett av dom bästa kaffeställena för man får fri påtår tusen gånger om.

Efter frukosten fick vi brev nummer två. Som förutom en hemlig summa danska sedlar innehöll ett lite mer avslöjande brev och en felstavad etapp.
Och så tog vi oss över bron.
Hej från Danmark! (Jag var glad, promise!)


Vi promenerade på ströget ett tag och efter att vi hade köpt våra underkläder så som det var sagt letade vi upp ett lunchställe.

Jag åt världens största smörgås som var dubbel med massor av mozarella och parma.

Och ett tillhörande litet brev med fina nödrim. Eftersom jag är den smartaste av oss döttrar fattade jag direkt och var nöjd och glad som aldrig förr. Hanna ansåg mest att mina idéer var dumma och istället ägnade hon resten av lunchen knäpptyst i tänkande tillstånd.


Efteråt tog vi en sväng inpå en hantverksmarknad och sen åkte vi cykeltaxi till delmålet.
Cykeln mamma och jag åkte med var himla pimpad. Kul.
Pappas och Hannas var helt naturell men dom var glada ändå.

Oooooooch DÄR får det räcka! Resten dyker upp imorgon eller kanske ikväll om gudarna är med oss. Stay tuned.

I måndags fick jag ett samtal av min vän Helene (som syns HÄR och HÄR tillexempel). Hennes syster Therese behövde snabb hjälp med en fotografering för hennes märke Thebuppabrand. Och bara precis på förmiddagen dagen efter stod vi i samlad trupp med modeller, föräldrar och superfina produkter redo för plåtning.
Jag tänkte ge er en liten preview:
Kollektionen kommer ut den tjugonde augusti och under tiden ni väntar kan ni titta runt HÄR. Bra va?

Igårkväll när jag satt och kladdade i vanlig ordning fick jag för mig att rita nåt porträtt. Passande nog hade jag köpt en superröd-oreange tuschpenna och tänkte att Elsa vore ett kul motiv eftersom hon ständigt är så snygg óch grym. Fast, jag ångrade mig ganska snart för det var himla svårt faktiskt. Utan hårfärgen hade man liksom aldrig kunnat gissa?

Här är mitt försök i alla fall, från en bild jag inte hittar länken till.
Jag har dock bestämt mig för att få betyget godkänt trots allt, eftersom är är en ovan tuschare! Sådeså.

Detta är Ellekari från igår när vi åkte rulltrappa i väntan på tåget. Vi fick akutköpa paraplyer då himlen öppnade sig och Ellekaris jacka tål inte vatten. I alla fall, hon är söt den där Ellekari och på kvällen tittade vi på Gullivers resor. Gör inte samma misstag, den var mest konstig och dåligt gjord.
Idag har jag varit iväg och fotograferat för Thebuppabrand. Therese som designar Buppa gör grymt snygga åkpåsar, sittdynor och filtar för barn. Än så länge kan jag inte visa några bilder, men ta en titt på hemsidan HÄR eller facebooksidan HÄR.

Ikväll redigerar jag de sista bröllopsbilderna. Vad gör ni?

Hanna och jag åt frukost till middag. För mamma och pappa är med småsyskonen på Ivö och någon mer avancerad mat hade vi inte kraft till.
Jag gjorde scones. Dom blev superstora och fluffiga.

Och så åt vi ägg. Massor av ägg. Kanske mest för att jag köpte med mig en äggkopp från erikshjälpen idag för det har jag saknat. Vi har inga andra äggkoppar. Denna är rätt lustig, den har en hare på och så står det påsken 1976. Varför inte liksom?
Jag fotade min middag som var fint upplagd, men bestämde mig nog för att Hannas tallrik var mer konstnärlig. Hon hade väldigt löskokt ägg på sina scons och dränkte i aromat. Eh.

Igår när jag kom hem från jobbet stod en korg på trappen. Den var fylld med böcker, te och kex och på baksidan av en tågbiljett stod en text från mammas moster. Vi träffas inte så speciellt mycket och oturligt nog hade hon prickat in en överraskningsdag då ingen var hemma.

Teet var grönt från Azorerna och böckerna lite allt möjligt. Mamma valde bok först och roffade åt sig systerskap av Katerina Janouch. Och den jag ville ha, osis.

Hur som helst tyckte jag att det var himla fint gjort. En mysstund i korg ungefär. Synd bara att vi inte fick tillfälle att tacka.

Idag åkte vi till stan och åt middag ute. Småbrödrarna är iväg så tjejerna hade majoritet. Här är jag och Lykke i trädgården precis innan vi stack.
Pappa var glad för han har semester nu. Han lyckas alltid pricka in det bästa vädret.

Vitlöksbröd.


Anders som bor lite högre upp på vår gata följde med och höjde testosteronhalten lite.

Och mamma fick supergod baconinlindad sparris till förrätt och alla hjälptes åt att äta för det var så himla gott. Jag åt kycklingspett sen och världens godaste potatisgratäng.  

Hanna var lite ur fokus men ack så glad. Och ungefär så såg det ut. Inte helt fel?