nollfemnolltvå - en bildblogg.

två ansikten och en comeback.

om att rita. Permalink5


Hej! Jag tänkte ta mig tillbaka igen. Blogga lite, om frukostar och vänner och äventyr och så. Det blev himla mycket på samma gång vid skolstarten, men nu är jag back on track. Åtta prenumeranter minus, men en ny kamera rikare! Hey ho let's go!!

Bilderna ser vi som en mjukstart. Det är helt enkelt två ansikten jag kladdat ner på det senaste. En som fick pryda min arm och en som är en skiss och kanske blir omgjord snart. Man vet liksom inte.

Hur har ni haft det fellas?

en paus.

uncategorized Permalink0
jag tror jag tar en liten paus från det här, är tillbaka inom kort! stay tuned.

tågkonduktörer och skolkort.

om text. Permalink3

 

För nästan precis ett år sen var jag nära på att bli kastad av tåget. Vi hade precis börjat skolan och jag som skickat in min ansökning om tågkort ett par dagar för sent, hade inte fått hem mitt ännu. Fem dagar utan skolkort får man åka stod det på ansökningsblanketten jag fyllt i, det är bara att informera konduktören att resan är till eller från skolan så blir allt bra.

Den här dagen hade jag varit hos min psykolog och snackat av mig lite och medan alla andra skolbarn tog tåget klockan tre, hoppade jag på mitt en timme senare senare. Konduktören kom. En kvinna med ostyrigt trekantsformat hår i rött och lite för mycket smink. Pennkjol. Kanske fyrtio nånting.

Jag har inte fått mitt skolkort än bara, sa jag och men då måste du ha biljett svarade hon. Nänä, första fem skoldagarna får man ju. Om man inte fått kortet liksom.

Men icke. Bakom sminket blev kinderna röda och trekantshåret gjorde vågen när konduktören röt till. Arg som aldrig förr blev hon och jag blev nervös, fingrade på allt i mina jackfickor och drog på mungiporna sådär genomskinligt icke-lugnt. Och runt omkring började passagerarna klaga på konduktören, som i sin tur blev precis så nervig som jag. Hon höjde rösten och hon gormade att nä du då får du kliva av i Stångby! Protester från passagerare och så drog hon mig i armen. Kom med här. Så gick vi längst bak i tåget där ingen kunde varken höra eller störa och så ringde konduktören chefen.

Hukos pukos och så fick jag rätt. Fem dagar utan kort. Och sen den dagen har hon liksom smörat sönder för mig. Varje gång vi möts på tåget säger hon oj men hej det var ju du, och ler det största leendet världen sett. Fnissar lite, ler lite, smörar.

I morse mötte jag henne igen, jag sa att jag har inte fått mitt tågkort än och hon nickade och gick förbi. Kollade mot mig igen, gick några steg tillbaka. Men oj, det var ju du! Knappt så jag kände igen dig i blont hår, klart du ska åka!

Till top