Hej, idag får en halvfärdig skoluppgift duga! Kortfattat: en novell innehållande namnet Smultron, plagget kilt, staden Sorsele och siffran sex!
Here you go, något att bita i:

Emil är minst sagt orolig när han vandrar längs Sorseles gator iklädd kilt. Bara kilt och ingenting under. För med kalsonger på är man tydligen ingen man, det har han fått klart för sig. På insidan av hans bleka huvud snurrar hemska tankar omkring. Tänk om en vindpust skulle slagit till, så kraftigt att tyget skulle flugit upp i ansiktet på honom och inte nog med att han inte skulle kunna se ett dugg och förmodligen snubblat över en sten eller något och trillat rakt ner i en papperskorg – han skulle blotta hela härligheten för en rad människor som förmodligen aldrig sett på maken och av chocken de fått skulle de kastat sig bakåt och gjort honom sällskap i papperskorgen vid sidan av vägen. Katastrof vore en otillräcklig jämförelse.

I andra änden av det svarta koppel han håller i handen haltar en guldbrun Cockerspaniel. Inte den tuffaste hundrasen, det vet han, men rå för det, det kan han inte. Den lilla lurviga hunden Smultron hade trots allt varit hans enda vän de senaste tio åren och att lämna henne för någon annan, coolare, skulle vara värre än sno mat från de svältande i Etiopien.

En cocacolaburk på marken flyger iväg i hundranittio i riktning mot Coop extra’s ytterväggar efter en stadig spark av Emils slitna kängor med stålhätta. Och medan han följer den med blicken kan han inte undgå tanken på de hemska vyer stackars Smultron utsätts för då hon förvånat tittar upp under hans schackrutiga kilt. Som för ovanlighetens skull har Emil inte turen på sin sida och den där hopknycklade colaburken fortsätter att flyga i något som känns som sex utdragna evigheter, vallas mot rostfärgade tegelväggar och fortsätter längs med trottoaren. I farten drar den med sig ett brunfärgat, dyngsurt stycke av något som liknar missfärgat toalettpapper och som genast klistras mot burken och vägrar släppa taget. Burken fortsätter flyga och Emil accelererar. Ögonen på burken som hejvilt yrar omkring och drar med sig både tuggummin, höstlöv och udda örhängen som tappats av små flickor på väg till skolan. Vafan väser Emil och hunden i det svarta kopplet gnyr och han tar henne under armen och går ännu lite snabbare i hopp om att få tag på colaburken. Det faktum att kilten vid det här laget fladdrar enda uppe vid det som egentligen borde varit kalsongkanten har han inte tid att tänka på. För den där nedrans förväxta burkjävlen måste stoppas! Den är rätt stor nu – klumpen, som från början varit en cocacolaburk som legat i vägen och sedan samlat på sig både det ena och det andra för att tillslut bli stor som ett sjukilos bowlingklot och en definitiv fara för, tillexempel, den vithåriga damen som nu sakta men säkert åker fram i sin permobil, rakt mot Emil och detta klotliknande föremål som, fortfarande i hög fart rullar framför honom.

I Emils panna börjar svetten rinna och snabbare än såhär kan faktiskt inte gå. Och två sekunder efter att han bestämt sig för att ge upp hoppet om att få tag på den där före detta cocacolaburken hörs ett väldigt skrik från den vithåriga tanten. Åh fy bubblans! Vrålar tanten och hjulen på permobilen snurrar men själv står hon still. För framför henne ligger colaburksklotet och inte nog med att det är fullproppat med skräp och förmodligen inte bjuder på någon frisk doft – det hindrar permobilen från att röra sig och tanten verkar rasande. Emil spänner varenda muskel i kroppen och grovt panikslagen tar han ett fastare grepp runt hunden Smultron som inte verkar vara det minsta berörd av den opassande incident som nyss skett. Och han går. Med bestämda, något stela steg går han, rakt emot tanten som nu har höjt båda armarna över huvudet och upprepar en rörelse med knutna nävar som påminner om en fånge bakom galler som bankar för att ta sig ut.


godnatt!