Detta ska handla om min syster. Om Hanna. Dels för att hon frågat och undrat när det var hennes tur. När hon skulle få en text på min blogg om bara henne, om underliga idéer och sådär som är bara hennes. Fast mest är det för att jag saknar henne. För hon är uppe i Göteborg hos sin flickvän och där har hon varit hurlängesomhelst och kommer stanna lika länge till.

 

Jag saknar massor. Att man aldrig kan förstå sig på henne. Hur hon ligger alldeles förslappad i soffan och ser repriser på top model om och om igen och hur hon två sekunder senare hoppar upp och städar hela köket tills det skiner. Eller hur hon pratar i telefon och gosar och gullar och helt plötsligt bara blir dödsseriös och arg och går ut för att sedan komma tillbaka igen sådär glad som vanligt. Hur hon snor mammas sista pepsimax och säger syynd mamsen, men jag rapade ner i flaskan så du vill nog inte ha den och när mamma går på det varje gång och låter henne sno. Hur hon frågar mig hur livet går och om jag är kär i någon än och om jag kanske skulle dela med mig om nåt, vadsomhelst?

 

Och jag saknar att gå ner för trappan och undra om hon vaknat och om vi ska äta frukost tillsammans. Om hon tänker ta alldeles för mycket aromat dirket på mackan och om vi ska låtsas som ingenting eller om jag ska kommentera det bara som på rutin. Eller om hon fortfarande ligger och sover då, så jag får äta frukost själv och sitta mitt emot henne i kökssoffan lite senare, för att fnissa åt aromaten när hon äntligen vaknat. Jag saknar att hon har vänners gamla ölburkar på bordet i sitt hus och jag saknar att hon läser bloggen av Maria Montazamis dotter fastän den är kass.

 

Och jag saknar lite hur hon slår superhårt i bordet så att det smäller och får Lykkes gurglande bebisskratt att komma fram. Eller hur hon höjer sin röst över skyarna för att skoja och hur hon alltid stimmar för högt och för länge tills både hon och Lykke går på högvarv och är alldeles svettiga i pannan av dans och skratt. Och egentligen hatar jag det och jag alltid blir sur när hon gör så för det ekar i mitt huvud tills det smäller av men jag saknar det ändå för det blir så tyst utan.

 

Det är bara småsaker alltihop men jag vill att hon kommer hem nu och häller ketchup på fisk och potatisgratäng och jag vill att hennes lasersvärdssingnal ska tjuta på telefonen och att hon kommer upp på mitt rum bara för att sitta tyst i sängen då och då. För utan henne är det liksom ingen som gör så. Och jag saknar det.