Idag var vi i Lund, alla flickor i familjen. Vi fikade och mamma tog fram big-spender-plånboken. Hanna och Lykke var söta.

Och denna ritade jag igår. Det var kanske någon som hann märka att jag la upp ett inlägg som sen togs bort? Eh, jag tyckte att bilderna blev fula helt enkelt. Och förresten, lägg märket till mina vimplar, barnkalasigt va?

For your information: nu sticker jag till biblan, woho!
(ja, översta bilden är gammal, och nej, jag tänker inte bry mig ett dugg.)

Okej, the moment of truth:

1. Först gäller det att redigera lite som HÄR. Se till att få bra kontraster och mycket ljus med hjälp av Curves och Exposure. Färgerna spelar ingen roll, så nåt i stil med detta:


2. Gå sen in på gradientmap, och välj svartvitt. Såhär ser det ut:

{klicka för större!}
3. Sen är det dags att öppna Exposure igen. Dra fram Offset en bit (lite mer om det finns stora svarta partier i bilden tycker jag blir snyggast). Lägg på unsharp mask och tadaaa:


Svartvitt på ett kick! Woowoo! Frågor på det?

Om veckorevyns blogaward {klicka och nominera dom grymmaste bloggarna!} gjorde en årets-sämsta-uppdatering-kategori, skulle ni nominerat mig då?
Min ursäkt för dagen är i alla fall att jag helt enkelt varit himla trött och supermegaupptagen med att pyssla rumpan av mig! Allra mest har jag skrapat färg och gjort vimplar, ungefär som dom HÄR. Så nu ser mitt rum ut lite som ett barnkalas. Hur bra? 

Tidigare idag tog mamma tåget in till det vi kallar stan, för att klippa sig och köpa nödvändigheter såsom toblerone tillexempel. (Och jag fick te! För jag köpte ett i rosaprickig påse i Ystad, men det smakade inte ens lite gott så jag fick nytt idag som tröst, jag har den snällaste mamman!).

Under tiden tog jag mina skitungar till småsyskon ut i skogen och hoppade hopprep och lekte kurragömma och hade picknick.
Hur bra som helst!

Jag har så himla många favoritpersoner att jag inte kan rada upp dem i nån slags ordning ens om jag försöker. För dom är liksom så bra allihop, fast på olika sätt. Och jag är så klyschig, jag vet. Men det är sant. Jag gillar pappa och Opera Winfrey och min språklärare och Pernilla Månsson Colt som alltid skriver så lustiga krönikor i mammas tidningar. Jag gillar Filippa Bark och mamma och Sandra på Niotillfem, han som kommenterar allt på halv åtta hos mig och mina cykelkompanjoner och minst tio vänner till. Jag gillar mina systrar och mina bröder och hela tjocka släkten och hur jag än vrider och vänder kan jag inte bestämma mig för vem som blir nummer ett.


Men, jag tänker berätta om min lillebror Hannes, för han är nog en av dom snällaste i hela världen. Han fyller tio i september, har mörka ögon som alltid glänser så fint och på sommaren blir han hur brun som helst på ryggen. Han har mörkblå glasögon som alltid är så fulla av fingeravtryck att man knappt ser in och hans hår växer mer på höjden än längden. Han läser Lassemajas detektivbyrå och Dalslandsdäckarna och han tycker inte om att rita. Han frågar mamma, har jag sagt en sak idag? Och hon svarar det vet jag inte och då säger han, jo har jag sagt att jag älskar dig? Och så fnissar han lite.
Han rör sig inte i onödan och ända sen han var kanske tre har han varit en sann spelnörd. Han spelar tv-spel dagarna i ända och då och då sorterar han xbox-spelen efter åldersgräns. På morgonen innan skolan startar han datorn för att spela och levla i att hacka eller strida och han missar aldrig ett avsnitt av Huset Anubis på nikelodeon.
Varje kväll kikar han fram bakom dörrkarmen och säger Emilia, mitt täcke duvet, det har trillat ut helt nu och kan du vara snäll och hjälpa mig?Och så får jag dra på påslakanet igen och bädda ner honom i sängen.
Han äger inga skor man måste snöra och han äter inte kött förutom i köttbullar, korv eller köttfärssås. Han gillar knappt nån potatis och inte heller några grönsaker och de flesta kvällarna vid middagsbordet skrattar han tills han inte får luft, åt något skämt eller ord någon sagt för länge sen.
Hans röst är alltid mjuk och om man tittar på honom en sekund förlänge rycker han på axlarna, flinar och tjuter vaaaadååååå? Han är så hemskt gullig och behöver jag nämna fler argument för att förklara varför han är en favorit så har jag minst hundra på lager.

Såhär såg resten av resan ut, i kortkorta drag:


Vi hade ungefär två mils cykling kvar, och våra rumpor gjorde jätteont för vi var himla ovana cyklister. Ajaj.

Johanna! Jag brukar alltid fota henne när hon äter för jag har en mapp på facebook med bara såna bilder. För tillfället finns där kanske trettio bilder men jag hade i alla fall tänkt samla ihop till femtio-nånting.

Detta fanns tio meter bort från vårt tält. Det var inte så varmt och blåste rätt bra, men himla fint ändå!
På Sladdergatan fanns Marias kvarter, kul tyckte vi.
Och så ännu mer fika! Det var ungefär det enda vi gjorde. Cyklade, spelade yatzi, fikade och strosade runt på stan. Nöjd.

Hej. Jag är hemma från en cykeltur med två av världens bästa. Vi tog oss ner till Ystad och det blev nog närmre tio mil allt som allt, och lite såhär såg det ut:


Såhär glad var jag under vårt allra första vila-rumpan-stopp! Hejhej!

Kartan var johannas föräldrars från sjuttotalet. Vägarna har ju byggts om en del sen dess, och visst hamnade vi lite fel vid ett tillfälle, men den dög fint ändå.

Efter några mil började det regna supermycket och vi stack till ett ica och köpte på oss skogaholmslimpa och skagenröra. I en busskur fikade vi och utanför stod ett par stentuffa epa-killar som spelade ashög musik och såg ut att vara ungefär tolv. Dom följde efter oss himla länge sen, och antagligen tyckte dom att det var det häftigaste någonsin. Här är Johanna förresten!

I en kaffestuga längs väg 13 serverades kaffet i en kanna av näver och vi kunde inte bestämma oss för om den var cool eller bara ful.


Sen stannade vi för vår första natt! Och ute på en brygga grillade vi korv och spelade yatzi. Fint som snus.

Typ så! (nu måste jag städa köket innan mamma hugger av fingrarna på mig.. phew.)

När jag var kanske sex år gammal, och min syster var sju eller åtta, fick vi pengar av pappa för att springa ut och köpa glass. Det var onsdag, och på onsdagar kom glassbilen och stannade på parkeringen precis utanför vårt hus. Jag var himla blyg på den tiden och sa ingenting om jag inte var tvungen, så, hon fick sköta snacket och snabbt hade hon bestämt att vi skulle köpa två sorters glass och en engångskamera i blått. Glassbilsblått. 
- Nä. Nä, det är ju pappas pengar, vi kan ju inte använda pappas pengar till den där kameran, sa jag och hon svarade kom igen, Emilia! Det är ju bara en kamera för nittionio! Ingenting!  
- Vi kanske ska fråga först, provade jag, men hennes röst vägde tyngre, för hon var äldst och det var bäst att lita på henne.
Så vi köpte den blåa kameran utan att ens fråga först.

en bild från glassbilskameran.

Hon fick visa kameran för pappa, för jag vågade inte. Och visst blev han lite arg men det gick inte att göra något åt, kameran var ju redan betald. Så, på kvällen tog vi kameran med oss ut. Jag, med mossgrön dunjacka och knallblå hockeyhjälm och röda strumpbyxor med spöket Laban på. Och hon, alltid två steg framför, med idéer och kommentarer till allt. 
- Ställ dig där, beordade hon, ställ dig vid blommorna! Och sen fotade vi upp hela filmen. Det var jag vid tulpanerna, jag vid rosorna, jag sittandes och jag stående. Det var jag framför en silvrig bil som inte alls var vår och som vi inte alls borde fotat för det kanske kunde vara olagligt eller så skulle någon blivit arg. Och det var jag som spelar bandy och jag slänger med klubborna i vädret och jag jag jag som lyder Hannas order på alla bilderna.

Jag var inte galen när jag var liten, men min syster var. Och det tackar jag gudarna för, för dom där bilderna är det roligaste i världen.

Idag blev jag förföljd av en kille med keps. Han var kanske tjugo-någonting och hans tänder var missfärgade och trasiga. Han följde efter mig och ville veta mitt namn och drog händerna genom mitt hår. Och jag ville inte svara på hans frågor och hans andedräkt luktade rök när han böjde sig fram för att fingra på min tatuering. Han blev arg när jag skrek på honom att sluta. Mitt tåg kom och han hoppade på samma fastän han inte alls skulle åka nån stans och han sa att jag inte borde vara så kaxig när han var så snäll. Men jag sa att du är inte snäll, bara obehaglig och så blev han arg på mig igen.

Det var äckligt. Men nu kollar vi på lite annat, tillexempel mina fina naglar:
Dom får mig att känna mig som ett förskolebarn vilket är alldeles perfekt kul.

Och förresten köpte mamma en sån där bouchée - elefant till mig och med posten kom en solo-tidning, vilket fick mig att känna mig lite bättre. Nu hade jag tänkt välja en av era rubriker och kladda ner lite vettiga ord. Om inte det låter som en plan så vet jag inte.

Lite såhär har min dag sett ut:


frukost.


Efter frukost och en städning av köket tog jag cykeln en sväng och plockade sju sorters blommor trots att det inte är midsommar.

rätt gulligt tycker jag.

Sen har jag läst lite. Tills skulderbladen blivit vingar heter boken och den är så himla hemsk. Den handlar om en flicka med en enda vän som inte ens är på riktigt. Och hon har tre småsyskon och dom blir tagna av socialen och placerade hos en mamma som heter Maria och en pappa som lägger trasor över barnens ansikten så han ska slippa se på dem när han gör dem illa.

Och sen kom kidsen. Lykke och småhundarna alltså. Och i vanlig ordning ville Lykke att jag skulle fota och fota och fota medans hon gjorde kullerbyttor och annat snyggt.

"fota mig nu, fota nu när jag gör såhär". Precis innan hon drog av sig tröjan och satte på sig vita vantar och virkad mössa för att agera trädgårdsmästare precis som pappa. Söt.

Och för att detta inlägget inte ska bli flera kilometer långt, stoppar jag här. Men, ni kan väl berätta nåt fint ni hittat på idag? Eller igår kanske?

Frukost. Och den som ens får för sig att fråga om det smakade bra, behöver uppenbarligen brillor.
Har jag förresten nämnt att jag gillar tomat?

Har ni också legat kvar en halvtimme extra i sängen, varje morgon i flera månader. För att ha god tid att leta fel. Om halsen gör ont eller huvudet kanske dunkar, om örat svider eller magen vrider sig ut och in? Letat och försökt hitta och gått ner till mamma och sagt att det gör ont när jag sväljer och jag kanske borde stanna hemma? Fått till svar att det nog går över, och gå till skolan, kom hem om det blir värre.

Har ni gått till skolan med låtsasont i halsen och stannat kvar hela dagen för att inte läraren heller vill tro på smärtan? Kommit hem. Och vaknat upp nästa morgon. Letat. Hittat på nåt nytt, i verkligheten obefintligt, för att bara få lov att stanna hemma i sängen en skoldag och stänga av från allt?

Har ni fått arga sms som säger att nu får du klara dig utan mig, för jag vill inte längre va din vän. Utan en förklaring som varit vettig och utan någon chans att förklara. Har ni gråtit på jobbet av ilska och tvättat golvet en gång extra för att ingen ska få se? För att det inte var första gången och för att ångesten över att vara den värsta människan på jorden slagit så jävla hårt i ryggen att det knappt gått att stå? Har ni försökt göra rätt för er och fått så himla mycket skit tillbaka att det blivit svårt att andas?

weheartit, såklart.

Har ni också tagit för långa promenader med för hög musik som nästan gjort ont i öronen, och bitit ihop käkarna tills det smakat blod? Och gått snabbtsnabbtsnabbt och inte ens saktat ner i superbranta backar av grus. För att kanske få trilla och få plåster på båda knäna och vara som fem år igen. Fem år och alldeles felfri. Få trilla och säga att jag råkade bara och i din famn skulle det känts bättre. Få en kram och svala andetag på såren och bli nedbäddad i soffan utan några som helst måsten. Dricka godmorgon apelsinjuice ur sugrör och ta en lång paus och blunda utan att sova och bara se till att skrapsåren på knäna läker.

Har ni låst in er på badrummet och suttit på kallt golv och bara suttit? Och satt igång takfläkten som hörs så förskräckligt och stampat och stampat och bitit och spytt. Spytt ut svordomar och ånger och en flod av frågetecken och stått under blått spotlightljus och stirrat in i spegeln.  Matchat röda ögon med kinder och ärr och dom där förjävliga finnarna i pannan?

Och har ni suttit på en pinnstol mitt i någon annans kök och känt att allt det där inte längre spelar någon roll, tittat ut genom fönstret och fnittrat åt ingenting alls. Och sagt saker som inte haft nån mening och inte brytt er om nåt svar, för den där platsen är den allra, allra bästa och aldrig någonsin skulle ni vilja gå därifrån?

Jo, jag tog ju bort det förra inlägget, men klagomålklagomål. Så, Catarina, detta är till dig - en redigeringsguide:

Detta är snabbt och lätt och denna gången är det en köttbullsätande lillebror som står till tjänst.

1. Såhär ser bilden ut från början. Starta med att dra lite i Curves. Den översta inklippta bilden är RBGkurvan, och den nedersta är den blå kurvan. Rött och grönt får va som dom är.

2. Efter det gäller det att dra ner gamma correction till ungefär 1,25 i Exposure. Om man vill kan man plussa på lite på offset.


3. Nu borde bilden se ut ungefär såhär färgmässigt. Skapa ett nytt lager och fyll med en oreange ton, den här tillexempel: ff8a00. Ändra lagret till soft light och dra ner opaciteten till ungefär 10.

4. Använd Filter>Noise>Reduce noise och Filter>Sharpen>Unsharp mask tills det ser bra ut. Och pang poff så ser bilden ut såhär:

Enkelt va?

Vi slutade skolan och firade med fika i världens växthus där hela taket täcktes av fikonträd.

Vi åt glass!

Och paj. Givetvis innan glassen då.

Hannes agerade mästerfotograf när jag sörpla kaffe. Hejhej!

En lillebror och en kärleksmer och nu ska jag vidare till Moa och mysa rumpan av mig!

"Lykke, kan du skratta?"

Jag har fotograferat Sophias ettårsdag. Ni som hängt med ett tag kanske kommer ihåg bilderna HÄR och HÄR?

Jag har varit upptagen hela dagen med att sola och läsa och äta äppelpaj och dra av lakanen i sängen för att sen inte orka ta på rena. Så kan det gå. Det kan väl hända även den bästa och jag hoppas att ni inte blir tvugna att döda mig eller nåt sånt nuva? För att jag är tråkig eller för att jag kommit in i en svartvit period eller för att det helt plötsligt är en stor syster som syns i mitt krypin hela tiden, i stället för en liten. Det går väl ändå?

Här är hon i alla fall igen. Glad.

Och om det inte går får ni banne mig hålla er i skinnet, för imorgon blir det andra bullar (förresten, det finns ett superroligt skämt om andra bullar i pelle svanslös julkalender. Jag kan berätta nån dag när lusten faller på. paranteser alltså.) För imorgon åker jag på uppdrag och kommer förhoppningsvis hem med lite sötsaker att visa upp!

Jag är hemma från en helknäpp visit i Hässleholm. En hejdundrans massa fina festivalminnen och en brutal solbränna rikare. Och i onsdags tog ju min syster studenten. Så, jag ägnar dagen åt redigering:

Godmorgon fellas! Det är onsdag och det är juni och det är dagen då min syster tar studenten. För tillfället gosar jag med Lykke, och om två minuter (eller, läs: hundra) ska jag banne mig städa. Usch.
Och imorgon åker jag till Siestafestivalen, så ni får klara er utan mig ett tag. Men det ska väl inte vara några problem?
Later!