När jag var kanske sex år gammal, och min syster var sju eller åtta, fick vi pengar av pappa för att springa ut och köpa glass. Det var onsdag, och på onsdagar kom glassbilen och stannade på parkeringen precis utanför vårt hus. Jag var himla blyg på den tiden och sa ingenting om jag inte var tvungen, så, hon fick sköta snacket och snabbt hade hon bestämt att vi skulle köpa två sorters glass och en engångskamera i blått. Glassbilsblått. 
- Nä. Nä, det är ju pappas pengar, vi kan ju inte använda pappas pengar till den där kameran, sa jag och hon svarade kom igen, Emilia! Det är ju bara en kamera för nittionio! Ingenting!  
- Vi kanske ska fråga först, provade jag, men hennes röst vägde tyngre, för hon var äldst och det var bäst att lita på henne.
Så vi köpte den blåa kameran utan att ens fråga först.

en bild från glassbilskameran.

Hon fick visa kameran för pappa, för jag vågade inte. Och visst blev han lite arg men det gick inte att göra något åt, kameran var ju redan betald. Så, på kvällen tog vi kameran med oss ut. Jag, med mossgrön dunjacka och knallblå hockeyhjälm och röda strumpbyxor med spöket Laban på. Och hon, alltid två steg framför, med idéer och kommentarer till allt. 
- Ställ dig där, beordade hon, ställ dig vid blommorna! Och sen fotade vi upp hela filmen. Det var jag vid tulpanerna, jag vid rosorna, jag sittandes och jag stående. Det var jag framför en silvrig bil som inte alls var vår och som vi inte alls borde fotat för det kanske kunde vara olagligt eller så skulle någon blivit arg. Och det var jag som spelar bandy och jag slänger med klubborna i vädret och jag jag jag som lyder Hannas order på alla bilderna.

Jag var inte galen när jag var liten, men min syster var. Och det tackar jag gudarna för, för dom där bilderna är det roligaste i världen.