När jag var liten, kanske sex eller sju, var alla flickorna kära i Nick Carter eller David Beckham, de lekte häst på skolgården, ritade flickor med randiga luggar i rosa och rött och antingen ville de bli vetrinärer eller delfinskötare när de blev stora. Själv var jag nog lite olik. Jag ritade saker som var menade att se verkliga ut, flickor med bruna eller blonda luggar och utan massa krimskrams i ansiktet. Ovanför skrev jag namnen på alla figurer, och under ritandets gång berättade jag historier tyst för mig själv om vem som var mamman och vem som var pappan och varför det bara var Elsa av alla sju barn i familjen som hade lockigt hår. I evigheter kunde jag sitta och rita sånt. Jag var inte heller kär i kändisar, jag lekte inte häst, och när klasskamraterna frågade vad jag ville bli när jag blir stor sa jag att jag nog ville bli mindre, för det kom jag ihåg att mormor hade skojat om en gång när vi spelade yatzi i köket.

Det hade precis blivit nytt århundrade och vi kunde skryta om att vi varit med om millenieskiftet. Man skulle ha höga tofsar på båda sidorna och två blonderade slingor längst fram och så skulle man ha dom där elastiska choker halsbanden som man vred i en automat för en tia. Jeansen skulle vara vida längst ner och smala där uppe, och vissa i klassen hade ett par med blekta hästar på. Killarna lyssnade på Markoolio och tjejerna på Spice girls och Hits for Kids. Ibland lyssnade jag också på Hits for kids, nummer åtta. Men för det mesta  var mina favoriter Westlife. Och en singel med Evanescence som innehöll en bonuslåt med rap.

Jag var nog en liten pessimist. En liten mörkhårig som blev svimfärdig om tröjan inte matchade strumporna och jag tyckte bara det var löjligt när vi fick ha musik i månens grupprum och flickorna sjöng med i alla sånger och skrek att jag är SportySpice och jag är Posh och jag vill va Mel C för hon är snyggast! Och det småkokade inom mig på rasten när en annan flicka bestämde att "dåå saa du att du ville ha middag". För det kan väl inte du bestämma tänkte jag, hon vet väl själv när hon vill ha middag eller inte och sluta berätta allt i förväg. Och jag tyckte att delfinskötare var trams och gegamoja, för så många delfiner fanns det faktiskt inte så att alla skolans lågstadieungar skulle kunna ta hand om dem samtidigt. Sådeså.

När jag var liten ville jag bli mindre när jag blev stor. Och så är det fortfarande.