Har ni också legat kvar en halvtimme extra i sängen, varje morgon i flera månader. För att ha god tid att leta fel. Om halsen gör ont eller huvudet kanske dunkar, om örat svider eller magen vrider sig ut och in? Letat och försökt hitta och gått ner till mamma och sagt att det gör ont när jag sväljer och jag kanske borde stanna hemma? Fått till svar att det nog går över, och gå till skolan, kom hem om det blir värre.

Har ni gått till skolan med låtsasont i halsen och stannat kvar hela dagen för att inte läraren heller vill tro på smärtan? Kommit hem. Och vaknat upp nästa morgon. Letat. Hittat på nåt nytt, i verkligheten obefintligt, för att bara få lov att stanna hemma i sängen en skoldag och stänga av från allt?

Har ni fått arga sms som säger att nu får du klara dig utan mig, för jag vill inte längre va din vän. Utan en förklaring som varit vettig och utan någon chans att förklara. Har ni gråtit på jobbet av ilska och tvättat golvet en gång extra för att ingen ska få se? För att det inte var första gången och för att ångesten över att vara den värsta människan på jorden slagit så jävla hårt i ryggen att det knappt gått att stå? Har ni försökt göra rätt för er och fått så himla mycket skit tillbaka att det blivit svårt att andas?

weheartit, såklart.

Har ni också tagit för långa promenader med för hög musik som nästan gjort ont i öronen, och bitit ihop käkarna tills det smakat blod? Och gått snabbtsnabbtsnabbt och inte ens saktat ner i superbranta backar av grus. För att kanske få trilla och få plåster på båda knäna och vara som fem år igen. Fem år och alldeles felfri. Få trilla och säga att jag råkade bara och i din famn skulle det känts bättre. Få en kram och svala andetag på såren och bli nedbäddad i soffan utan några som helst måsten. Dricka godmorgon apelsinjuice ur sugrör och ta en lång paus och blunda utan att sova och bara se till att skrapsåren på knäna läker.

Har ni låst in er på badrummet och suttit på kallt golv och bara suttit? Och satt igång takfläkten som hörs så förskräckligt och stampat och stampat och bitit och spytt. Spytt ut svordomar och ånger och en flod av frågetecken och stått under blått spotlightljus och stirrat in i spegeln.  Matchat röda ögon med kinder och ärr och dom där förjävliga finnarna i pannan?

Och har ni suttit på en pinnstol mitt i någon annans kök och känt att allt det där inte längre spelar någon roll, tittat ut genom fönstret och fnittrat åt ingenting alls. Och sagt saker som inte haft nån mening och inte brytt er om nåt svar, för den där platsen är den allra, allra bästa och aldrig någonsin skulle ni vilja gå därifrån?