Idag är det jag som är den där anden i Aladdinfilmen. Som uppfyller önskningar och så. En Cecilia ville veta vem jag är. Så, varsågod Cecilia, luta dig tillbaka och njut av min livshistoria:

Jag heter Emilia, egentligen skulle jag hetat Nora men såg mer ut som en Emilia. Jag är snart sjutton. Jag bor i mitten av skåne i ett vitt eternithus som byggdes någon gång i tidernas begynnelse. I huset bor även min fantastiska mamma, min fantastiska pappa, ett gäng hundar och fyra andra ungar mellan tre och arton. 

På dagis var jag den enda som gjorde nåt så avancerat som att sy fast hår på ormarna vi gjorde av såna HÄR tubstickade korvar, och när en flicka delade ut självlysande pärlor fick jag vara utan. När ingen såg tog jag en pärla som hamnat på golvet. Den var formad som en stjärna och jag använde den aldrig i något halsband eller armband. Jag skämdes helt enkelt för mycket.
I sexårsgruppen var jag ihop med en av dom coola killarna och iklädd spöket laban-strumpbyxor gick jag på hans kalas. Det var jag i ett hörn och femton grabbar mitt på golvet som sköt straffar med bandyklubba hela kvällen. På rasterna lekte barnen lekar som man bara kunde vara fem i, och jag råkade alltid bli den sjätte. Men att springa på skolgården med hopprep runt axlarna och leka häst intresserade mig ändå inte, och fotboll är dötrist.

Jag klarade mig igenom mellan- och högstadiet och någon gång mitt i allt drog jag vinstlotten och blev en sjundedel av världens bästa kompisgäng. Vi är såna som skrattar åt allt, bara vi är tillsammans, och vi kommer hålla ihop tills vi är gamla och grå, det kan jag slå vad om. 
Nu är jag är en estetetta på ett gymnasium i Lund, och det är fint som snus. För på min skola finns massor av fint folk och i kafeterian finns minst fyra olika sorters chokladbollar. Jag är en enorm kaffe-och-te-konsument. Jag är tidsvis en pessimist och en konstant tidsoptimist. Och jag är en såndär som snöar in. Liksom fäster mig vid saker som jag inte kan släppa taget om förrän jag hittat nåt annat, snäppet vassare, som får lov att ersätta. Just nu har jag fastnat för Kanel, aprikoskräm, den HÄR låten, nyponsoppa och promarkers. Jag tycker om att rita och jag tycker om att fota och jag tycker om när min lillasyster säger att vi är bästabästavänner hon och jag. Jag gillar att skriva med många kommatecken, många Och, många paranteser som ska läsas snabbtsnabbtsnabbt och en del punkter utkastade där det passar sig. I hemlighet tycker jag om Operah Winfrey och makrill i tomatsås fastän det luktar så förfärligt.

Ogillar gör jag också, och hatar gör jag ibland, fast nog aldrig på riktigt. Oftast handlar det om människor, och den där eviga falskheten som byggt bo inom en del.  En sån människa kan jag hata, men bara i en timme eller två, sen ogillar jag i stället. Det känns bättre, och liksom, mindre rått. Också ogillar jag när det blir hål vid tårna i strumpor, när smöret är för hårt och mackan för mjuk och allt bara går isönder, när gröten sprängs i mikron och när man är sjuk men inte tillräckligt för att få vara hemma från skolan.

Bilderna är från weheartit och agerar mest färgklickar liksom. Och om det är något annat ni undrar över så släng en kommentar!
Over and out.