På min vänstra arm finns tre fåglar. Anledningen till den första fågeln, den som inte syns på bild, är rätt komisk. Jag berättade lite kort HÄR (allra längst ner). Det är en rätt utlämnande historia som hör till de andra två, och från början hade jag inte tänkt berätta. Men, kanskekanskekanske finns det nån som kan känna sig en smula lättad över att inte vara ensam. För det handlar inte om att vara emo eller dum i huvet eller ständigt på jakt efter uppmärksamhet. Det handlar bara om ett mindre bra sätt att hantera ångest på. Jag kommer nog ångra mig, det vet jag om, men jag skriver ändå.



Ni vet när man blir riktigt jävla förbannad och förtvivlad och helst vill skrika högt som tusan och slå nävarna i väggen och bara ta isönder hela världen? Jag tror ni vet. Och det är ju inget konstigt. För så mår vi alla nån gång och så är det att vara fjorton och femton och sexton och vi är bara olika bra på att hantera det. Jag råkar vara rätt så dålig på det men bättrar mig så gott jag kan.

I vilket fall som helst. Fåglarna täcker ärr. Ärr från mina naglar när jag blivit för arg och för rädd och alldeles för maktlös på samma gång och borrat ner fingrarna i skinnet för att bara få känna att jag lever. Och när den sen släpper den där paniken, och allt blir som vanligt och man undrar varför i helvete gjorde jag så för, då finns ärren redan där. Happ hopp himmel och pannkaka och mörka fula rivsår på armarna. Smällar man får ta och konsekvenser av eget handlande, jovisst. Men jag valde att dölja mina ärr för att inte ständigt påminnas och skämmas och hitta på historier om allt möjligt stup i ett. Typ, jag rev mig i en rosbuske och jag snubblade på asfalten och  jag puttades in i en tegelvägg och så blev det sådär. Och så vidare och så vidare ljugljugljug. Då har jag hellre lite fåglar.

(HÄR och HÄR läser ni om de andra tatueringarna, och med det anser jag uppdraget slutfört!)