På överarmen har jag ett hjärta intatuerat. Runt hjärtat slingrar sig en banderoll och på banderollen står det mamma och pappa och syster och likt en krans under hjärtat finns tre röda rosor som representerar en lillasyster och två småbröder. Och jag skulle gissa på att de flesta av er kommer tycka att min förklaring är rätt ologisk och antagligen alldeles för luddig.

För, jag vill inte dela upp min familj i några biologisk-och-icke-biologiska-grupper. Min familj är precis sådär som jag önskar. Vi har lite av allt och vi kompletterar varandra fint. Vi kan lära av varandra och vi kan skratta med varandra och det finns alltid någon att prata med om livet sviker. Sånt har ingenting med blodsband att göra. För min familj handlar inte om gener och DNA, vi är en familj för att vi bor under samma tak, för att vi hjälper varandra och tycker om varandra och för att vi växer tillsammans. Det är verkligen så. Mina småsyskon är inte mindre syskon för mig bara för att de är byggda av andra sorters byggstenar än jag.

Mamma och pappa och Hanna står skrivna i bokstäver för att dom ändå på någon höger eller vänster står mig närmst. Kanske bara en centimeter eller två. Och varför vet jag inte. För det är inte för att jag rankar dom högre och inte för att jag anser att dom är mer värda. Mer för att vi är, grunden, eller början eller jagharingenaningomvaddetär. För att det var bara vi i sex år innan Love flyttade in. Innan Hannes föddes och innan Lykke kom för att bli en sjunde familjemedlem. För att de kom att bli mina absoluta förebilder och för det där klyschiga inget-du-inget-jag.

Åh det är så himla svårt att förklara med betydelselösa datorskrivna bokstäver men ni kanske förstår litegrann hur jag tänker, i alla fall?

(HÄR finns inlägget om tatueringen på nyckelbenet)