För ett par dagar sen vid mitt tågspår stötte jag på en tjej som jag gick på samma grupprapi som jag där alla flickor åkte längre ner i skiten och jag vet att hon hade samma psykologer som jag. Hon kanske har det fortfarande, har ingen koll. Vi såg på varandra och jag log lite men hon log inte tillbaka och jag vet inte om hon kommer ihåg mig för det var ett par år sen nu och hon hade blivit så smal. Hennes kinder var insjunkna och ryggen svag. Obehag. Och jag gick längst bort på perrongen och jag satte mig på en bänk mellan en gammal rosslig tant och en grå man med öl och cigglukt för det gjorde ont i mig att ens vara nära. Hon hade kommit så långt trodde jag för utåt sett såg hon friskt ut för normalviktig var hon ju men så var det så fel alltihop.

Och jag somnade på soffan när jag kom hem den eftermiddagen för i huvudet var jag alldeles tom. Det förstörde mig lite att se henne så tror jag. För jag går omkring och tänker att det spelar ingen roll för det kommer lösa sig snart och sen kommer det aldrig mer gå fel men hon hade ju kommit så långt. Så som jag har kommit långt nu och tänk om jag också sjunker ihop igen och står ensam och svag på perrongen tillbaks på ruta ett. Och hur man bryter vanor som pågått i en fjärdedel av livet?

Varför ska det vara så himla svårt. Att sluta skada sig själv. Sluta straffa och sluta med alla fan-ta-dig-och-slå-dig-i-huvudet. För vi vill ju inte. Ingen vill skadas men likfan ska vi fortsätta. Vi ska kolla på skräckfilmer när vi är livrädda, promenera i natten när vi är mörkrädda, gråta när vi är osedda.  Vi ska äta när vi är mätta, ångra oss tills tänderna blir frätta, bli tunna och nätta. Hela tiden och överallt och hur mycket är lagom? Och hur många gånger kan man börja på en måndag och sluta på en tisdag och när ska man få hjälp och var ska man få hjälp och varför finns det inte nån cykelhjälm eller nåt för känslor? Ett skydd liksom, ett kom-inte-in-hit!

För jag tror vi hade behövt ett.