”Skriv om nåt roligt”.

Ni var några stycken som tyckte så och genast tänkte jag på den gången för kanske, fyra, fem år sen när pappa var på kurs utomlands med jobbet, och vi där hemma skulle äta pannkakor till middag.

Några år senare skulle bordsgaveln vara Lykkes plats men hon fanns inte då så mamma satt där istället. Och jag vet inte riktigt varför, kanske för att det liksom fanns begränsat antal pannkakor till var och en, och mamma kanske kände att det var hennes plikt att hålla reda på vem som åt vad, så att rätt blev rätt. Jag minns inte riktigt men i vilket fall som helst så var det mamma på kortsidan med pannkakorna upplastade på ett fat framför sig, Love i kökssoffan och jag, Hannes och Hanna, i precis den ordningen, mitt emot. Telefonen ringde. Och Hannes svarade. Han var inte så mycket för det där med telefon då, han var liksom lite obekväm med det mesta och han svarade bara ja, nä, ja, ja och vänta lite, prata med mamma. Och mellan hans ja och nä frågade Hanna efter mer, och upp med tallriken ropade mamma. Så tallriken for upp som ett tennisracket på andra änden och mamma laddade stekspaden med pannkakor. Siktade. Böjde tillbaka. Det är till dig sa Hannes och sträckte sig framåt för att räcka luren precis i samma veva som mamma släppte ena handen från stekspaden och sköt iväg pannkakan som inte alls landade på Hannas tallrik utan precis i ansiktet på Hannes, som satt som förstelnad medans middagen sakta gled ner från hans kind.

Idag fyller min mamma fyrtiofyra, och om det stämmer det där med att ett skratt förlänger livet, så är min mamma bara barnet. För efter den middagen kommer vi aldrig dö hon och jag. Och inte heller resten av familjen. Det var så himla kul.