Hej, idag är det fredag, tjugo grader plus och jag är sjuk. Jag åkte till skolan för matteprov. Kom en halvtimme försent för att tåget strulade, gjorde några tal utan vidare entusiasm och sen tog jag tåget hem igen. Värt. Det var tänkt att jag skulle scanna in bilderna nedan på biblioteket också men det glömde jag helt bort...

HÄR snackade jag ju lite om roligheter också. Det är nämligen så att jag och Emilia varje vecka framöver kommer turas om att bestämma ett tema, för att sedan svänga ihop något konstnärligt bildmaterial utifrån det. Emilia (rörigt att vi heter samma namn..) var först ut och kom upp med temat saga. Jag blev en dag försenad, men HÄR kan ni se hennes sagolika skiss och nedan finns min -inte riktigt lika kreativa bild, föreställande Alice i Underlandet, när dom spelar krocket med flamingos ni vet.. Några detaljer har tappats vid fotograferingen men ni ser principen. 

Och fotona runt om, dom har jag minsann tagit och framkallat alldeles själv. Vi har nämligen fotografisk bild i skolan nu och då lär vi oss sånt här. Mörkerrum och negativ och framkallningsvätskor och så. Skitkul. Det är en arg fanny, en glad axel och en annan axel med giftig cancerrök. Tepåsen och skeden representerar min frukost, det är flytande föda som gäller för min del.

Men ha bästa fredagen nu och skoja till det för mig med. Later!

Idag var vi i wanås skulpturpark med klassen och dom nya estetettorna. Det är en skog vid Wanås slott där olika konstnärer har ställt ut sina verk.

Här har vi en ensam liten långsmal svamp och en Ellekari som även hon är rätt långsmal. Skulpturen som hon sitter på var skitcool faktiskt, en massa färger och kanter och mönster sådär mitt i skogen. Och vår guide berättade om konstnären som tydligen klätt sig i enbart randiga tröjor i elva år. Ungefär 900 tröjor skulle han ligga inne med, lite kul ändå.

Kim och Alicia koncentrerar sig. Dom tittar på en supercool, typ, spegelvägg, och om man stod på varsin sida kunde man se hur ens ansikte blandades med den andras. Som faceblenderappen ni vet.

Obligatorisk matbild. Inte lövet då, men det andra. Gott.

Och för att inte överösa med bilder tänkte jag avsluta med denna. Detta är ett av Yoko Onos verk, där besökarna fick skriva lappar med önskningar på, och hänga upp i något av alla olika träd som stod uppradade. Det fanns alla möjliga önskningar, från så-mycket-godis-jag-vill, till bröstförstoringar och uppskattning på jobbet till maken. Här är en kärlekslapp och den högra är min, om att aldrig behöva släppa mina föräldrar.

Jag har fullt upp för tillfället. Och tvivlar inte på att ni har detsamma. Jag tänkte ta upp en liten sak, och det skulle varit en vänlig gest att svara i kommentarsfältet. Here it goes: Jo, de senaste veckorna har det trillat in lite frågor om beställningar. Alltså om jag kan rita eller måla något för en rimlig peng ( den HÄR och den HÄR tillexempel) , och JA! Klart som korvspad. Jag undrar 1. Finns det fler av er som är intresserade av något liknande, skulle det kanske vara en idé att trycka upp nåt motiv? 2. Vad är en rimlig peng? Och 3. Tycker ni att jag är helt nuts nu?



En Lykke för några dagar sen. "Se söt ut" Är min nya standardreplik, och så åmar hon sig såhär gulligt! Men bilden har inget med texten att göra.

Update: jag tycker uppriktigt synd om er 164 individer som saknar åskit. grow some balls.

Ni vet när man är sjutton och lite osäker på det mesta. När man inte kan ta emot komplimanger eller fina kommentarer eller någonting alls för kanskekanskekanske ligger det en massa ironi och elakhet gömt inuti. Kanske skrattas det bakom ryggen när man vänder sig om. Ja alltså, ni vet när det känns som om hela världen gifter sig med varandra när man själv bara ser på. När vartannat facebookinlägg är en ändrad förhållandestatus och vart tredje ett hej-och-hå-vi-har-varit-ihop-i-två-år. När man trampar på samma ställe utan varken pojk- eller flickvän och man bara tror att man ska få dö ensam för att man är ful och otillräcklig och alla bara är sarkastiska. Även om man innerst inne liksom vet att man har livet gånger tre eller gånger fyra eller kanske fem framför sig. När man har massor av tid men inte kan låta bli att undra ändå, om det finns någon för alla. Eller om det är som på lekis när barnen ska gå till skogen och fröken säger att alla måste ställa sig två och två och hålla handen i ett led. Men så blir det ändå en över som inte får plats och som inte får hålla någon i handen utan som får trängas i ett par om tre. Som får gå ett steg bakom och nicka och försöka hålla med och ropa men hallå, va snackar ni om och kan inte inte sakta ner lite? Och ni vet när man undrar om man kanske inte är inräknad i alla? Inräknad bland alla dom som det finns någon för, alltså, om det finns någon som blir den som är över och måste gå alldeles ensam längst bak? Om det finns jämnt antal människor i Sverige? I Skåne, i skolan eller var som helst. Ni vet när det känns som om man jämt kommer bli över? ÄH.

(Mamma. Och pappa. Och Hanna. Min lättlurade hjärna skulle fått kortslutning och gått itu utan er. Ni är bättre än alla pojkvänner och flickvänner och relationsstatusar tillsammans. Bästa.)

Jag har fått nya skor. Eller fått och fått, jag har betalat vartenda öre själv. Men, ni fattar. I alla fall så gillar jag dom och jag fotade dom framför äckelväggen mest för att vara störig.
Än så länge har jag bara precis vågat prova dom någon minut för jag oroar mig så för det ökända doctor martens-skoskavet. Ouch.

Nyss planterade jag om i min ram. Den HÄR var lite tradig så jag rotade fram en annan gammal goding. "everyting will be ok in the end. If it's not ok, it's not the end" står det på den och, ja, det rimmar bra i mina öron! Jag funderar dock på att göra om den lite, men det får bli ett senare projekt.

(Och nej, ni kan sluta kräkas för alla våra väggar ser inte ut så här. Inte alls faktiskt. Detta är bara husets minsta hörna som uppenbarligen blivit utsatt för någon hemsk fuktskada. Och så kan det gå i ett tvåhundraårigt krypin. Update: Mamma höll på att svimma, det är inte nån fuktskada utan nånting med skorsten och rappering. Jag visste inte ens att vi hade en skorsten, men, ja. Det är så det ligger till.)

Det tog närmre två timmar för mig att skrapa ihop frukost idag. För jag var inte sugen på smörgås eller knäckebröd och vi hade inga flingor hemma. Så, jag rostade egen müsli istället. Med hasselnötter från trädgården, cashewnötter som var pappas, lite fröer och russin och så (och havregryn och dinkelflingor och lönnsirap). Det blec hur bra som helst! Bra Emilia!

Hej fredagsungar! Det är, hm, fredag och lite som vanligt så gör jag ingenting alls. Jag ritar lite med svart tusch och dricker kaffe med för mycket mjölk bara. Och fotar min mun eftersom jag har smetat ut smink i resten av ansiktet utan en tanke på att ta bort det. Annars är det fint här borta och idag hade vi karneval på skolan. Jag har ritat och målat massa också men åh jag vet inte hur jag ska visa! Jag vill ha en scanner. Tack.

Jag tyckte att det var så himla roligt med klasskampen, så ni får tre bilder till! Brava?

Och sen, för alla som missat, måste jag informera om bullhjäpen (applåder, woooowooo)! På bullhjalpen.blogg.se har Milla startat världens ballaste välgörenhetskampanj. Tjejen är aså nio år, och på en månad har bullhjälpen samlat in över 80 000 som går direkt till Afrikas horn. HUR COOLT!??!

Det har varit barnens dag i vår lilla by! Wohoo! Hannes och Hanna och hennes flickvän följde med, och sen stannade Lykke och jag en dryg timme extra. Man fick hoppa hoppborg (Lykke hoppade i säkert en timme, slog kullerbyttor och kastade plagg efter plagg för att inte svettas ihjäl. Jag stod mest och oroade mig för att hon skulle dö), åka häst o vagn, prova på ponnyridning (här satt hon som en spagetti och hästen var världens minsta) och allt sånt som är ballt när man är barn. Och det var trolleri och musik och dans och rim och sådär och så fick man med sig ballonger hem, fint som snus!

Hur det gick till när detta blev en matblogg? Ingen aning.

Hej godingar! Idag har jag varit ledig eftersom ettorna på skolan har skapat gruppkänslor och tightat till klassen genom en intensiv klasskamp! Menmen, jag trotsade sovmorgonen och for in till Lund ändå för att dokumentera händelsen. Lite såhär:

Jobbigt tycker jag att alla var så himla grymt utklädda. Själv var jag utklädd till bowlingkägla på min klasskamp. Det var obehagligt och fult och ingen fattade vad vi skulle föreställa.
Estetettor. Hejhej vi ska bli bästa vänner!
Nummer nio var en vilostation. Ungefär femtio ungar samlade på fyra badlakan. Mysigt.
Så. Nu ska jag äta middag. Mamma har gjort fiskgratäng med räkor och så och hennes potatismos är att döda för. So long!

Kul tycker jag att mamma och jag fått in världens baksug och gör nya saker varje dag. Idag gjorde jag schackrutor. Såna som jag alltid beställde till min födelsedag i mina unga år. Typ sjuttio stycken blev det så nog ska vi klara oss.. i alla fall... två dagar till. Heh.
Vi hörs!

Det är jätteklurigt dethär. Att blogga och sen sluta och sen börja igen bara sådär. Jag har nog glömt lite hur man gör, va sjutton man ska skriva om och vilka bilder ni vill se. 
Jag är så himla trött om dagarna. Tidigare somnade Lykke och jag tillsammans i soffan. Alldeles svettiga blev vi i stickade tröjor och armarna om varandra. Det var mysigt och bra och ibland älskar jag Lykke och resten av min familj så mycket att jag vill gifta mig med dom och liksom bevisa att vi ska vara vid varandras sida tills döden skiljer oss åt och så. Knäppt kanske, jag vet inte.

Och ett citat som är fint och säkert sant och som inte alls passar ihop med mig. Men ändå.