Ni vet när man är sjutton och lite osäker på det mesta. När man inte kan ta emot komplimanger eller fina kommentarer eller någonting alls för kanskekanskekanske ligger det en massa ironi och elakhet gömt inuti. Kanske skrattas det bakom ryggen när man vänder sig om. Ja alltså, ni vet när det känns som om hela världen gifter sig med varandra när man själv bara ser på. När vartannat facebookinlägg är en ändrad förhållandestatus och vart tredje ett hej-och-hå-vi-har-varit-ihop-i-två-år. När man trampar på samma ställe utan varken pojk- eller flickvän och man bara tror att man ska få dö ensam för att man är ful och otillräcklig och alla bara är sarkastiska. Även om man innerst inne liksom vet att man har livet gånger tre eller gånger fyra eller kanske fem framför sig. När man har massor av tid men inte kan låta bli att undra ändå, om det finns någon för alla. Eller om det är som på lekis när barnen ska gå till skogen och fröken säger att alla måste ställa sig två och två och hålla handen i ett led. Men så blir det ändå en över som inte får plats och som inte får hålla någon i handen utan som får trängas i ett par om tre. Som får gå ett steg bakom och nicka och försöka hålla med och ropa men hallå, va snackar ni om och kan inte inte sakta ner lite? Och ni vet när man undrar om man kanske inte är inräknad i alla? Inräknad bland alla dom som det finns någon för, alltså, om det finns någon som blir den som är över och måste gå alldeles ensam längst bak? Om det finns jämnt antal människor i Sverige? I Skåne, i skolan eller var som helst. Ni vet när det känns som om man jämt kommer bli över? ÄH.

(Mamma. Och pappa. Och Hanna. Min lättlurade hjärna skulle fått kortslutning och gått itu utan er. Ni är bättre än alla pojkvänner och flickvänner och relationsstatusar tillsammans. Bästa.)