Nästan som myrornas krig låter det när regnet smattrar mot rutorna. Det låter svart och vitt i en himla röra och ingen som vinner eller förlorar, bara ett krig som fortsätter fortsätter fortsätter. Det låter spräckligt och kallt och hjulskrik under viadukten. Det låter långsam sommarnatt och hon kan inte somna. Hon kan inte somna för mörkret är för tungt och för tjockt och hur man än försöker går det inte att se någonting. Man kan stirra men ingenting stirrar tillbaks. Det är bara svart allt. Hon är femton och hennes naglar är rödmålade och håret är kort och hon sover med kläderna på för att inte frysa. Hon tänder lampan och hon sätter sig upp och hon rättar till tröjan som vridit sig i midjan och golvet är täckt av förra veckans strumpor, randiga papper slarvigt utrivna från nerklottrade kollegieblock som från början varit gula men som senare täckts av bläck. Väggarna är vitmålade och fyllda av skrämmande, kantiga och mörka skuggor som klättrar fram från varje hörn för att skrämmas. Nedanför sängen ligger nallen hon fått av sin mamma när hon var nio. Och hon tar upp den och hon nickar till tydligen för när hon slår upp ögonen igen lyser solen röd utanför. Asfalten är kolsvart och luktar höst och mask och varmt gummi. I små gropar bildas vattenpölar en centimeter i diameter och i vattnet speglas gatlamporna i orange. Och marken ser ut att brinna.

Jag vill skriva nåt men vet inte vad.