om styrka.
Jag läste om en tjej för ett tag sen. Två år yngre än mig var hon och hon hade vunnit. Blivit nerslagen igen och tagit rond två.
Två gånger hade hon vunnit och jag noll.
Starkare än någonsin skrev hon och jag dog sådär inombords som man brukar när något känns alldeles fel.
För mars hade börjat och det är månad nummer tre. Månad nummer tre som skriker att en fjärdedel har gått och det är dags att starta nu. Månad nummer tre och snart är det månad fem och jag fyller arton då och vid arton skulle det vara slut.
Ett nyårslöfte som skulle tas mer på allvar. Inte som jag-ska-äta-mindre-godis och jag-ska-sluta-svära-löften som är för oviktiga för att hållas utan som ett riktigt. Ett viktigt.
För tvåtusenåtta var en uppvärmning och tvåtusen nio en mjukstart. Tvåtusentio - ready, tvåtusenelva - set, tvåtusentolv – go.
Och den stressande tanken av att lyckas svider genom magen och river sönder i halsen och lämnar blodspår om nätterna och på mornarna vaknar jag och förstår ingenting.
Och mamma frågar mig ibland hur går det nu? Bättre än sämst, sämre än sist svarar jag och skäms. För att jag inte är bra nog. Stark nog. Ostadig som vinter i en lövskog.
För att allt är dubbelmoral.
Motsägelsefullt och oxymoron.
Stark när man vunnit, svag när man kämpar.
Ska man springa fort när man är i mål? När det är dags att vila? Är det när man vunnit man får styrka och vilken ska man använda på vägen?
Och jag tänker att ingenting stämmer och ingenting är rätt.
Ingen artonårsdagsskål kommer vara för friskheten.
Friheten.
För jag kan inte och det är starkare än någonsin jag behöver vara men jag vet att så kan man inte bli innan man klarat sig igenom och hurihelvete.
Hurihelvete går det ihop.
Jag kommer dö sånhär tänker jag men i veckan fick jag en kommentar av en av världens bästa människor.
Moa heter hon och hon bor i London just nu och jag saknar henne så.
Please don’t be too hard on yourself today stod det. Och I would come over to your house and watch your favorite movie with you if I could. But I can’t. So you have to be nice to you since I can’t do it. Okej? Och du är en av dom starkaste jag vet.
(det går bra nu mamma. och pappa du är så himla bra som aldrig undrar varför. säger okej, då gör vi så och sen hjälper du till. jag älskar er jag älskar er jag älskar er.)
åh vill krama dig tills du spricker av kärlek!!!!!!!!!!!!!
Så fint skrivet.
Nu har du gjort det igen. Du skriver så att man fullkomligt fastnar i din text. Det är en styrka att ha människor som älskar en omkring sig, även långt bort som din vän och det är en styrka att inse att man behöver dem. Häromdagen, en dålig dag, sjöng plötsligt nån "Time Is On Your (My ska det vara) Side för mig och jag som kan min Stones var tvungen att fylla i Yes, it is till slut.
Älskar dig stumpan, och jag sitter just nu med tårar i ögonen på jobbet :-)
Känner också jämt den där fruktansvärda inre stressen som bara gör att man tillslut får panik och inte tar tag i nåt. Men jag ska fylla trettio till sommaren, och kan bara säga att när jag först såg din blogg var jag (och är) så otroligt imponerad över hur du målar och hur mycket du har lyckats med hittills. Så jag hoppas du blir lite pepp i alla fall=) Ha en bra dag och lyssna på favoritmusiken på högsta volym...kan hjälpa.
Hej, vi känner inte varandra men jag blir berörd av det du skriver och jag förstår precis vad du menar (inbillar jag mig). Vill bara säga att du verkar vara en fantastiskt fin tjej och du kommer att klara det, ge inte upp!
kram Emma
KRAMAR
Du känner inte mig, jag känner inte dig. Men jag känner med dig! Jag vet att när folk säger att det blir bättre så känns det som en lögn och en nedvärdering av något de inte verkar förstå. Men nu, tjugoåtta år gammal elva år eftet första dagen i ett "helvete" och fyra år efter det att jag började gå åt det som blev en vandring mot bättre och bättre varje dag så kan jag säga att. Jo det blir bättre.
Jag lyssnade mycket till denna låt, den var mitt hopp: http://signedbymali.wordpress.com/2011/05/07/beauty-from-pain/
Vad du vill så står jag upp vid din sida, jag känner inte dig, men jag känner med dig!
Blev fullkomligt uppslukad och tagen av din text. Du är så ung och otroligt begåvad. Är övertygad om att du har många segrar att se fram emot framöver. Många kramar!
Du är stark Emilia, du måste bara berätta det för dig själv och vet du vad, att första gången vi träffades så tänkte jag "Som hon, lite mer så vill jag vara, så där häftig & sig själv" Kram.
vad är det egentligen du skriver?
T - läs! utveckla frågan om det är något du inte förstår, för jag kan nog inte svara på den!
Jag blev diagnoserad med depression och panikångest för några månader sedan. Fick börja på en antidepressiv behandling och börja ta mediciner. Jag började inte alls att må bra och trodde liksom att allt bara var förgäves. I början av året så tog jag en överdos. Och det låter så jävla klyschigt och äckligt, men efter det så kände jag bara att "meh, jag ger det en chans". Och jag fick nya vänner. Och vädret blev bättre. Och jag började gå ut och göra saker. Från att ha legat hemma i flera veckor i streck utan att gå ut - till att faktiskt gå ut på krogen och dansa och prata med människor. I början var det jätteläskigt och jag var så jävla rädd. Men jag gjorde det! Och idag mår jag så jävla bra! Helt otroligt jävla bra! Tänker på hur jävla sjukt det är varje dag. Jag vaknar och KLIVER UPP! Jag vaknar och VILL kliva upp!
Nu är det ju inte meningen att jag ska uttråka dig med mitt livs historia typ, men ibland känns allting så jävla pissigt och hemskt och då får man försöka ändra någonting.
Du är så jävla fin förresten. Hade jag bott närmre så hade jag definitivt stött på dig, haha. Puss!
Emilia är den grymmaste tjejen!
Hej Emilia! Jag har inte följt din blogg så länge, så jag vet inte riktigt varför du känner som du gör. Men jag kände igen mycket av det du beskrev.
Jag försökte bli perfekt hösten 2010 och skulle bli smal hade jag tänkt mig. Jag var då normalviktig, vill jag poängtera. Och jag trodde att jag gjorde rätt. Jag åt otroligt lite och hoppade över mat. Tränade på gymmet tills jag ibland somnade på löpbandet. Tappade hår. Blev av med min mens. Naglarna sprack och jag gick in i en depression. Ville inte leva. Jag var ju bara så jävla tjock och ful och äcklig. Fast mina revben stack ut och jag vägde 50 kg på mina 164 cm var jag vidrigt fet i mina ögon.
Just då kände jag såhär: okej. Jag har inte modet att ta självmord. Men jag vill inte heller leva. Jag vill bara spola fram till den lyckliga delen i mitt liv.
2011 skulle bli mitt år, hade jag tänkt. Jag hade börjat äta. Och spydde inte alls lika ofta upp maten. Jag åt tillochmed en korv med bröd. vilket var det onyttigaste på hela sommaren. Jag som tidigare hade isolerat mig från mina vänner började umgås med dom.
2012 tog jag tag i mina problem på riktigt. Jag gick till en psykolog. Och jag som trodde att jag mådde bra. Jag menar, det var ju bättre. så fort jag gått på samtalen märkte jag att jag på något sätt mådde bättre. Och sämre. Jag kunde nästan vara glad på riktigt. Nästan slappna av. Nästan njuta. Men så kom dessa dagar. De dagar så allt jobb bara var ödslad tid. Jag kunde lika gärna ha tagit livet av mig. Varför skulle jag ens försöka när jag vaknade upp med en ångest som fyllde mitt hjärta och hela mig.
Och det konstiga med anorexia och andra ätstörningar är att de gör ännu större skada psykiskt än fysiskt.
Men iaf. Jag har varit på botten. Och trodde inte på "det blir bättre". Men jag tar varje dag som den kommer nu. Och jag har sänkt mina krav på mig själv. Fattar inte att jag hade vg+, mvg i alla ämnen i nian. Och nu ligger på en E-nivå. Hur i helvete kunde jag upprätthålla denna fasad?!
Jag har kämpat. Jag kan idag äta godis etc. Däremot får jag ibland ångest. Oftast. Men förr var jag bokstavligt talat RÄDD för det. Jag tränar inte sönder mig. Har precis slutat träna och promenerar ist då mina knän slets ut eftersom jag inte åt något under helvetesperioden. Eller tja. Helvetesperioden är snarare efteråt. Det psykiska. När jag vägde minst var jag mitt uppe i att hålla uppe fasaden och vara bäst på allt. Jag har fortfarande helvetesperioder. men de blir kortare och kortare. I förrgår hade jag tex en kompis hemma som sov över. Det slutade med att jag fick en ångestattack (efter allt onyttigt över påsken) och var tvungen att gråta i sängen tätt intill min mamma. Jag skämdes. Men det är ju så det är. På samma gång som jag varit ensam idag hemma och inte mått dåligt. För några månader sen var jag rädd för att vara ensam för att mina ångestkänslor tog över.
HURSOMHELST.. Jag ville bara säga att om jag har klarat det klarar du det! Jag vet inte än när jag kan klassas som frisk. Men jag tror att det på ett sätt är bra med att hamna på botten. Då kan man bara komma upp. Och skina ännu finare än man någonsin gjort!
tack för din inspirerande blogg och alla dina underbara mästerverk! Du verkar vara en härlig person och jag tycker du verkar så "dig själv". Trodde du var typ 22 eller så i flera månader innan jag läste på bloggen att du gick andra året i gymnasiet! Krya på dig!
menar mer, vad är det du skriver OM?
T - anorexi och bulimi.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva Emilia. Men jag bryr mig om dig och du är så otroligt bra och fin! Det ska du veta.
hej fina du, jag kommenterar inte ofta men läser jämt. och jag (liksom så många andra) förstår hur du menar. vi är en hel del som kämpar o kämpar år ut o år in. du är inte ensam eller dålig. det bästa man kan göra är att försöka.
jag tänker inte skriva något "peppande" även fast jag vet så himla mycket. för jag vet också att det hjälper inte att folk skriver sina historier. men jag tänkte tipsa om att det finns jättebra kliniker i sthlm. där man kan bo ett tag o verkligen få rätsida på allt. det är bra att bryta mönster genom att komma iväg lite. det är värt det, det är så himla värt det.
