25/6 2011

Mamma sorterar räkningar. Pappa bygger på verandan. Du kan inte blanda in dina räkningar i våra, Hanna, du får ta hand om allt sånt själv säger mamma. Låter irriterad och låg. Och den här är din fortsätter hon och trycker ett dubbelvikt papper mot mitt bröst. Har du trettionio kronor? Det kostade trettionio.

Jag ska hämta snäser jag men ändrar mig snabbt, frågar är du stressad mamma? Eller har du ont? Men inget av det stämmer för hon är bara på dåligt humör och det har hon varit hela morgonen och jag har fortfarande inte lagt täcket på sängen igen eller packat upp pappas vattentäta ryggsäck sen jag lånade den och åkte på tredagars cykelsemester till Ystad.

Rotar i väskan för i den ligger skinnjackan, och i skinnjackan ligger plånboken och i plånboken ligger fyra hundralappar och två tjugor, mamma kan få en enkrona i dricks.

Fel.

Plånboken är tom. Förutom två kvitton en tågbiljett och ett bonuskort på kaffe från pressbyrån är den helt tom. Inte en endaste jävla enkrona ligger däri och inte heller alla tior från biljettautomaten på stationen. Fan i helvete och plånboken och papperslapparna åker hårt in i väggen och jag klampar extra i trappan när jag springer ner och hallå, var är mina pengar då? Ingen som vet. Och jag frågar mamma och pappa och Hanna om dom vet. Visst har jag inte lämnat huset sen jag kom hem från cykelresan, visst har jag inte? Men dom har ingen aning och när jag frågar Love fnyser han och suckar vilka pengar, som om det vore några alldeles speciella med glitter eller något på.

Jamen, mina pengar säger jag och det börjar sticka i fingrarna av ilska och alla muskler i ansiktet spänns och jag säger fan ta dig om du har snott dom. Fan.

Och uppe på badrummet kan jag inte låta bli. För jag sätter igång takfläkten och låter kranen rinna och när jag lutar mig fram över vasken strilar tårarna ner för mina kinder och dom är varma och smakar salt och dom slutar aldrig komma. Händerna spänner jag och kinderna stramar när jag skriker inuti och kämpar för att inte låta ut.

Emilia, ropar mamma nedanför trappen och snabbt trycker jag en handduk mot mitt ansikte, andas lugnt och tar två klunkar vatten innan jag stänger av kranen och går ner. Är det bara pengarna, säger hon, då kan du få dom av mig. Skit i honom nu. 

Och jag svarar mm, tack. För va i helvete ska jag göra. För det handlar inte alls om pengarna, inte ett endaste dugg handlar om pengarna för det handlar bara om att jag aldrig kommer kunna lita på honom så som man ska och aldrig vill jag förlåta honom för vad han förstört. 

23/7 2012

Måndag. Frukost. Och sen cykel jobb lunch cykel hem har någon sett honom?  Inte mamma i alla fall. Inte pappa inte Hanna Hannes Elin, inte Lykke eller jag. 

Han har mina pengar, min färg och tio kepsar. Någon ny fasad och brist på empati. Han klarar sig men jag låter honom förstöra. Låter honom trampa omkring i mitt huvud tills allt gör ont och jag mår illa i en hög på golvet men jag låter honom. Blodsockerfall och illamående och jag undrar om han ångrar sig. Om han vet hur vi krymper här hemma.

Det är två veckor och kanske en natt sen han stack.