england.

Jag vet inte jag som händer. Jag är konstant orolig. Har ont i magen, ont i huvudet, äter för konstigt, sväller. Somnar på tåget och i soffan och mitt under lektionerna. Jag tänker konstigt, ser suddigt, glömmer bort. Jag behöver att skolan slutar för jag behöver andas.

Jag kom på att jag bara lagt upp första londondelen och det var veckor sen dess. Kom på att jag skulle ritat i torsdags, att jag skulle visa er mitt hem, att ni ville veta mer om mina syskon. Imorgon åker mamma och pappa och de tre minsta till Astrid Lindgrens värld, jag hade tänkt sitta i soffan utan tvn igång och lyssna på ingenting, dricka kaffe och äta frukost i en timme minst. Och sen tänkte jag skrapa ihop den där andra londondagen, dealio?

krya på dig!

Ta bara hand om dig så är vi, i alla fall jag, nöjd

Ta det lungt du! Du behöver inte stressa, allt löser sig! :)

Maj/juni är en sån där konstig period då man bara längtar och väntar efter sommar & semester. Snart är dety min tur att åka till england, om 5 dagar närmare bestämt. Till Manchester.

Du kanske är gravid? Skoja bara, men krya på dig fina du! Stressa inte, ta det lugnt, tänk, gör sånt du tycker om och som gör dig gott och strunta i det som gör dig dåligt. Kram

Såna trosor har min flickvän också!!!

Jag känner mig egentligen inte stressad till panik så, jag mår bra nu men den senaste månaden har varit outhärdlig, och ingen har riktigt märkt att det är ärr över hela Mina armar och att jag inte riktigt pratat så mycket, och att jag har frossat ens dagen och svält mig den andra. Jag var bara tvungen att gå till skolan, fick inte missa. Jag var tvungen att jobba, med en hel kollektion att göra klart. Nitar och mattknivar kom till bra nytta när jag blev sådär frustrerad och jag behövde ta sönder något, som min hud. Och mitt huvud har bara snurrat i cirklar, och gjort otroligt ont och jag har fått gå runt med solglasögon inomhus för ljuset friterade min ögonglob. Jag glömde allt, jag glömde tillochmed att jag var rädd, så jag gjorde obehindrat 3 redovisningar inför hela klassen. Jag var så rädd att det var ett återfall, för gudvetvad vad man har hört om man slutade på terapi bara sådär, fast det är bra nu. Jag ska resa ensammen med en kompis. Jag ska uppfylla min dröm att få flyga, lilla jag, som alla sa inte alls fungerade som pilot ska vara styrman i en vecka, vi kan ju säga styrman för det låter lite bättre än "hon som sitter bredvid och kollar att allt är som det ska och spakar lite och håller utkik efter eld i skogarna". Nu är det monoplan, men vi låtsas att det är multi. Så det går bra nu, riktigt jävla bra!

Fina du, om du känner att du behöver andas... Släpp allt och känn att du inte har några måsten. Om du känner för att blogga, gör det, om du känner för att titta på tv, gör det. Livet ska vara värt att leva, hinner vi aldrig stanna upp, utan bara kör på, så är risken alldeles för stor att vi tappar en del av oss själva. Londonbilderna finns kvar, de försvinner inte, så du har gott om tid. :)

Känner så igen mig i ditt mående just nu. Går igenom precis samma sak. Känner mig glömsk, förvirrad, stressad, borta och konstant trött. Det är som en ständig oro i kroppen och ett vill-inte i huvudet och helst skulle jag bara vilja sova hundra dagar eller mer. Jag hoppas att det går över för dig!

Snygg tröja, och hoppas att det känns bättre nu!