Idag blev jag akutinkallad som hårmodell på en visning, kunde inte blogga eller så men här är min instagramvecka. Vad tror ni, vore det smartare med instagrammånader istället? Eller?

I tisdags firade jag min födelsedag, som ni säkert vet vid detta laget. Mina presenter fick ni dock inte se då, eftersom de kändes lite sådär orelevanta. Alla pengar skulle sparas men jag har redan råkat använda upp litegrann. Jag tror att de helt enkelt får växlas i veckan så att jag inte har något annat val än att spara. Ölen står på skrivbordet fortfarande och väntar på att jag ska bli mogen nog att tycka om den.

Och på onsdagen åkte vi till Danmark med klassen, till Louisiana. Det bästa va vädret och matsäcken såklart, för all mat man packar med själv som picknick smakar bäst. Oavsett sort. Jag hade med mig klassikern pastasallad och päronmer, och ett kexchoklad som jag fick av mig själv i födelsedagspresent på pressbyrån. På bussen hem somnade jag och vaknade av att Fanny tagit upp mikrofonen för att be alla sjunga för mig. Främre och  bakre delen av bussen sjöng olika versioner i en salig blandning men det är tanken som räknas och den va fin. Dagen efter hade jag shorts i skolan för att ta vara på solen för smhi menade att helgen skulle bli kall.

Sen var det den där biten med skateboarden igen. Det gick dåligt. Jag fick blåmärken. En tolvårig pojke i byn var grym och jag kände mig ännu sämre. You get it, right.

Och på fredagen fick jag brev från sparbanken, det var dags för mig att ta ansvar för min egen ekonomi och allt artonårsskoj kändes plötsligt inte så skoj längre, mer vuxet och moget och så. På kvällen innan kristianstadsincidenten var Hanna och jag på dansuppvisning med vår kusin Nellie, det var fint och bra och jag grät nästan vid nåt tillfälle. Fin är också eftersläntarkommentaren jag fick på det HÄR inlägget, läs:

"den finaste killen jag vet frågade mig om jag ville sitta med han på lektionen i fredags. jag ville så gärna skrika "ja det är klart!" men han log så fint och försiktigt så jag fick inte fram ett ord. istället gick jag bara mot stolen längst bak i klassrummet. Jag såg i ögonvrån att han följde efter och gud vad det kändes bra. ännu bättre blev det när vår gråhåriga lärare sa att vi skulle titta på en film om kärlek och han frågade om jag inte kunde flytta närmare så han kunde ha sina ben i mitt knä. Hoppas jag inte drömmer tänkte jag o flyttade närmare"