nollfemnolltvå - en bildblogg.

Sverige tvåtusenfemton vet fortfarande inte att psykisk ohälsa sitter inuti

om text. Permalink5
Jag skriver ett inlägg på facebook efter ett tårfyllt möte med ett tjugotal frågor i form av en egenremiss till ett ätstörningscenter. Jag skulle dit redan tvåtusentolv eller nåt. Bli inlagd efter sommaren. Jag skulle slippa alla dessa frågor och remissen skulle skickas in av min kombinerade psykolog och läkare som istället blev tagen av cancern. Det blev ingen inläggning. Inget tillfrisknande. 
Två och ett halvt år senare försöker jag själv. Och publicerar en facebookstatus enligt följande: 
I Sverige tvåtusenfemton efterfrågas längd och vikt i formulären för egenremiss till halva landets ätstörningsenheter. Sverige tvåtusenfemton vet fortfarande inte att psykisk ohälsa sitter inuti, och inte i storleken i byxor. Jag rekommenderar Sverige tvåtusenfemton en termin i psykologi A och en käftsmäll käpprätt åt helvete.

Det rinner längs kinderna när jag ser ovan nämnda frågor för jag vet, att högre vikt genererar lägre prioritet. Jag får ett gäng bekräftande likes och en kommentar av en tjej från anorexigruppen nollnio. Jag skickar in remissen. Skriver tolv i rutan för vikt. Jag kanske hamnar högt upp i högen då. Och kanske kan det reta en sköterska eller två. Jag skriver i rutan för övrigt att viktfrågan suger. Ta bort den skriver jag. 
 
Jag får en kommentar till på inlägget efter ett par dagar. En kommentar som menar att det finns ett värde i att samla den datan ändå. Det finns det säkert. Flera stycken fördelar kan jag gissa mig till, men nackdelarna är många fler. Och dom väger mycket tyngre. 
 
Jag skulle chansa, mellan tummen och pekfingret, att hälften av oss vänder vid viktfrågan. Kanske för att vi inte vet vad vi väger. För att det mest topplistade tipset för att vinna viktkampen är att slänga ut vågen. För att vi på läkarbesöken får stå med ryggen mot siffrorna för att undvika att falla tillbaka. För att ett steg upp på vågen kan vara skillnaden på liv och död. På riktigt. Ett hekto mer eller mindre än förväntat, sätter prägel på livskvaliteten. 
Pågrund av skammen. På grund av att många av oss hellre stannar kvar i sjukdomen ett tag till, än avslöjar vår absurda siffra. För att vi, på riktigt själva blir så förskräckligt förskräckta över vilken siffra som helst, att vi, med humana rättigheter i åtanke, skonar andra från denna vidriga information, vänder vi vid viktfrågan. 
 
En undernärd kropp försatt i svält, har ingen storlek. Sverige borde veta det vid det här laget. Sverige borde ha hunnit ta åt sig av kunskapen att organen på en tung kropp mycket väl kan lida och ta skada av svälten de utsätts för, det, oavsett tjockleken på lagret av skyddande underhudsfett. Det syns inte alltid på utsidan, hur en kropp mår på insidan. Varken psykiskt eller fyskiskt. Vi borde veta det. Vi borde veta att behovet av hjälp, och siffran på vågen, inte står på varsin sida av något likhetstecken.
 
I samband med min statusuppdatering på facebook kom informationen till mig att psykologi A inte längre finns. Det heter ett nu. Psykologi ett. 
Men. Jag hoppas, och antar, att biten om psykiska sjukdomar såsom ätstörningar finns kvar i läroplanen trots namnbyte. Och om inte, Sverige, så kan vi väl ta till oss av vårt mest topplistade knep - kasta vågen. Vikten, betyder ingenting.  

TORSDAGSBILD - med fel hand.

om att rita. Permalink1
 
Hej vänner! Jag har helt glömt bort att meddela att torsdagstemat är igång igen, men det är det! Denna veckan skulle vi rita med fel hand och jag gav mig på en brutta som vanligt, för att känna någon form av trygghet i det hela. Resterande bidrag samlas hos ArtEmilia
 
Ha en fin torsdag!
 
 

Mina Utkast.

om text. Permalink0
Jag har en hel del inlägg sparade som utkast. Trettiosex stycken för att vara exakt. Vissa är näst in på dubletter av vad som tidigare publicerats, andra är bilder eller ord som inte passat in någon stans, som inte blivit färdiga att användas. Vi tar en titt, utan innebördes ordning: 
 
15 December, 2013
"Jag kollar mobilen konstant. 
Tre minuter.
Skrev jag något fel? 
 
Fyra minuter.
Det måste varit fel.
 
Fem.
Fan fan fan 
 
Det går sex sju åtta minuter och min värld rasar samman."
 
18 November, 2013
"Att bli frisk är det läskigaste jag någonsin kommer göra."
 
Rad 1: en äng från en cykeltur tvåtusentolv, en kaffepaus 2013 och begliska våfflor i Köpenhamn 2012.
Rad 2: Ellekari kaffedrickandes på en rast 2011 och en apa från Indien. Födelsedagspresent på arton eller nittonårsdag. 
Rad 3: Avokadomackor ett sommarlov, jag 2014 och Elins skor i skejtparken med Love. 
Rad 4: 2011,2012,2013
 
29 September, 2013
"Jag hatar inte livet. Hatar inte mig själv. 
Jag vet att jag framstår som sån, att jag kanske i dom exakta orden sagt och skrivit saker som med mitt godkännande fått er att tro så. 
Det är korkat och impulsivt men kanske inte långt ifrån på riktigt just för den sekunden. Jag ångrar mig alltid men låter det stå kvar trots att ni tror. Låter det stå för att slippa säga ut högt, att något inte står till som det ska. 
Jag tog bort akrylnaglarna och kvar är vassa sköra tunna brutna alldeles för kantiga pojknaglar. Jag målar dom i rött och samma färg blir märkena som stannar kvar i ansiktet efter intensivt kliande och rivande." 
 
25 Maj, 2012
"jag kan lyfta upp Lykke på mina axlar nu och du är så bäst gumman säger hon till mig då."
 

12 April, 2014
"Vi övar från en trygg plats säger mamma och flinar lite åt sitt sätt att bemöta mig som en ängslig valp, och fortsätter övningen med ett uttalande om att hon och pappa måste pressa sig utöver det yttersta bara. Sarkastisk låter hon och jag vet att det för henne klassas som fin lördagsunderhållning att se mig vrida på kroppen av förvirring trots att jag blir tjugo nästa månad, och trots att ironi sen länge är ett känt begrepp hos mig.

Jag vet också att hennes hjärta slår dubbelslag av stress som får henne att må konstigt och jag vet att doktorn sagt att hon ska ta det lugnt, vila ut. Jag vet att hon, precis som pappa, fått huvudvärk. Att dom är rätt trötta båda två, att lillasyster är känslig efter en annorlunda dag, och att lillebror kommer somna sent efter den långa middagsluren.

Jag vet, att mamma har en tendens att skämta, vifta bort saker som är lite jobbiga och jag tänker att det kanske ändå ligger ett uns sanning i de skämten hon drar om hur oförskämt själviskt det är av mig, att en lördagskväll lämna mamma och pappa ensamma, för en kväll i Malmö."

 
 
Till top