nollfemnolltvå - en bildblogg.

Sverige tvåtusenfemton vet fortfarande inte att psykisk ohälsa sitter inuti

om text. Permalink5
Jag skriver ett inlägg på facebook efter ett tårfyllt möte med ett tjugotal frågor i form av en egenremiss till ett ätstörningscenter. Jag skulle dit redan tvåtusentolv eller nåt. Bli inlagd efter sommaren. Jag skulle slippa alla dessa frågor och remissen skulle skickas in av min kombinerade psykolog och läkare som istället blev tagen av cancern. Det blev ingen inläggning. Inget tillfrisknande. 
Två och ett halvt år senare försöker jag själv. Och publicerar en facebookstatus enligt följande: 
I Sverige tvåtusenfemton efterfrågas längd och vikt i formulären för egenremiss till halva landets ätstörningsenheter. Sverige tvåtusenfemton vet fortfarande inte att psykisk ohälsa sitter inuti, och inte i storleken i byxor. Jag rekommenderar Sverige tvåtusenfemton en termin i psykologi A och en käftsmäll käpprätt åt helvete.

Det rinner längs kinderna när jag ser ovan nämnda frågor för jag vet, att högre vikt genererar lägre prioritet. Jag får ett gäng bekräftande likes och en kommentar av en tjej från anorexigruppen nollnio. Jag skickar in remissen. Skriver tolv i rutan för vikt. Jag kanske hamnar högt upp i högen då. Och kanske kan det reta en sköterska eller två. Jag skriver i rutan för övrigt att viktfrågan suger. Ta bort den skriver jag. 
 
Jag får en kommentar till på inlägget efter ett par dagar. En kommentar som menar att det finns ett värde i att samla den datan ändå. Det finns det säkert. Flera stycken fördelar kan jag gissa mig till, men nackdelarna är många fler. Och dom väger mycket tyngre. 
 
Jag skulle chansa, mellan tummen och pekfingret, att hälften av oss vänder vid viktfrågan. Kanske för att vi inte vet vad vi väger. För att det mest topplistade tipset för att vinna viktkampen är att slänga ut vågen. För att vi på läkarbesöken får stå med ryggen mot siffrorna för att undvika att falla tillbaka. För att ett steg upp på vågen kan vara skillnaden på liv och död. På riktigt. Ett hekto mer eller mindre än förväntat, sätter prägel på livskvaliteten. 
Pågrund av skammen. På grund av att många av oss hellre stannar kvar i sjukdomen ett tag till, än avslöjar vår absurda siffra. För att vi, på riktigt själva blir så förskräckligt förskräckta över vilken siffra som helst, att vi, med humana rättigheter i åtanke, skonar andra från denna vidriga information, vänder vi vid viktfrågan. 
 
En undernärd kropp försatt i svält, har ingen storlek. Sverige borde veta det vid det här laget. Sverige borde ha hunnit ta åt sig av kunskapen att organen på en tung kropp mycket väl kan lida och ta skada av svälten de utsätts för, det, oavsett tjockleken på lagret av skyddande underhudsfett. Det syns inte alltid på utsidan, hur en kropp mår på insidan. Varken psykiskt eller fyskiskt. Vi borde veta det. Vi borde veta att behovet av hjälp, och siffran på vågen, inte står på varsin sida av något likhetstecken.
 
I samband med min statusuppdatering på facebook kom informationen till mig att psykologi A inte längre finns. Det heter ett nu. Psykologi ett. 
Men. Jag hoppas, och antar, att biten om psykiska sjukdomar såsom ätstörningar finns kvar i läroplanen trots namnbyte. Och om inte, Sverige, så kan vi väl ta till oss av vårt mest topplistade knep - kasta vågen. Vikten, betyder ingenting.  
#1 - - Tetra:

Hatar denna fixering vid vikt när det kommer till ätstörningar. Jag väger mig inte över huvud taget, jag har inte gjort det på ca 5 år. När jag måste (läkarbesök etc) är jag väldigt noga med att jag inte vill se min vikt och jag vill inte ha några kommentarer på min vikt. Trots det skakar jag varje gång jag går upp på en våg.
När jag var på BUP hotade de med att vi skulle gå ner till ätstörningskliniken och titta på riktiga ätstörda människor om jag inte slutade med det här tramset. Jag vägde inte tillräckligt lite och har nog aldrig gjort det hur lite jag än åt.

#2 - - Hanna :

Du är stark. Att ställa frågan om vikt och på så sätt ställa press på en person med ätstörningar till att behöva kolla upp just detta är i mina ögon helt sjukt! Du ska inte behöva väga dig, precis som att jag som inte är sjuk inte heller ska behöva väga mig. Vikt är bara några siffror på en våg, inga siffror som väger välbefinnande eller friskhet. Det är bra att du skrev det och jag hoppas de tänker om där. Du är min bästa, min älskade lillasyster och snart är du frisk. För du vet allt som behöver vetas och att du ens lägger tankar och slår tillbaks mot detta är ett bevis på att du är på rätt väg! Jag älskar dig, alltid!

#3 - - johanna:

väldigt bra skrivet!! och så starkt av dig att ifrågasätta. det är inte alla som orkar det.

#4 - - Maggie:

Jag pluggar till beteendevetare och är inne på min kandidat/C-uppsats nu, i psykologi. För oss så heter det fortfarande psykologi A (påpekar det kanske mest för mig själv för att jag blev nojig om de gjort ändringar i kursen nu i efterhand haha). Något som förvånar mig lika mycket om och om igen i min utbildning är att vi får så extremt mycket kunskap om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar, och vi har även haft mycket studier kring ätstörningar - av alla de typer och former de kommer i. Vi har fått lära oss hur de uppstår i alla skikten (genetiskt, socialt, psykologiskt och i kombination) samt hur man ska bemöta och behandla de olika ätstörningarna för bästa resultat. Och då är vi ett gäng "simpla" beteendevetare som, om vi vill hjälpa psykiskt ovälmående individer, måste kämpa oss in på ytterligare utbildningar i efterhand för att få göra just detta. Och ändå får vi all denna kunskap. Så himla bra tycker jag!

Men till det som jag sa förvånade mig - trots att vi får all denna kunskap, som åtminstone får mig att "brinna" för en kommande karriär som terapeut, så ser man hela tiden de som är drabbade av psykisk ohälsa som inte får hjälp, som är missförstådda, som är missnöjda. Och jag förstår dem helt. Jag vet inte vad det är för fel på svenska systemet när det kommer till psykisk ohälsa - jag har själv träffat kuratorer och psykiatriker då en familjemedlem till mig, en kille, lider av en ätstörning och tvångstankar, och jag blev så himla förvånad över deras totala icke-kompetens och j*vligt konstiga bemötanden. De är människor som sitter på högre utbildningar än jag kommer göra, med min hittills simpla beteendevetarutbildning, och ändå känner jag mig som en miljon gånger bättre som samtalsterapeut/stödjare. Jag vet inte om det är fel på deras utbildning/ar eller om de bara är helt fel personer för att jobba med människor med psykisk ohälsa.

Ett annat faktum jag tror kvarstår är att Sverige är lilla landet lagom där ingen ska sticka ut, åt något håll - inte i psykiskt o/välmående heller. Just mina studier i psykologi där jag pluggr har varit och är internationellt baserade med den mesta av vår litteratur från USA, och trots deras brister i deras egna system så har de egna professioner för psykisk ohälsa och mycket välutvecklade metoder för att främja psykiskt välmående och psykisk hälsa. Så vitt jag vet får man oftast läkarhjälp när man får ätstörningar i Sverige, och det kan ju vara bra - men inte som behandling i helhet. Det sitter, som du säger, på insidan - och därför blir jag sjukt lack på Sveriges system där man fortfarande behandlar det psykiska på fysiska sätt, när det långt ifrån alltid är möjligt. Min familjemedlem fick som sagt träffa läkare och kuratorer, men blev aldrig bättre förrän han träffade en psykiatriker - och då hade läkaren redan sagt att han var dödsdömd om han inte "skärpte sig" NU. Sedan jag började min utbildning har jag, på min fritid, trots att jag inte har en samtalsutbildning, agerat som stödjare/terapeut åt denna familjemedlem, och äntligen börjar vi se ljuset i tunneln. Och han säger till mig "varför tog det så lång tid för mig att få hjälp? vad skulle jag ha gjort om jag inte haft turen att ha dig, som pluggar detta och hjälper mig?" Då har han varit sjuk i många herrans år, och det enda han egentligen behövde var någon som LYSSNADE på det där inuti och som försöker ge nya synvinklar, utan att pusha och peka. Och jag är så j*vla förvånad att det är så få som förstår detta, med sina höga psykolog-psykiatriker-utbildningar. Jag vet helt ärligt inte vad de gjort för att ens kunna få de jobb de har, då de inte alls hjälper på de sätt de borde.

Jättebra inlägg för övrigt, den väcker många tankar! Ta hand om dig.

#5 - - infponline.blogg.se:

Blir på riktigt arg över att man kommenterar att det heter Psykologi I istället för Psykologi A! Det var ju verkligen inte poängen med hela inlägget! Håller med om att vi behöver mer kunskap i Psykologi. Alla behöver inte plugga psykologi eftersom att alla inte vill men grundkunskap för att öka förståelsen för människor med olika former av diagnoser/ svårigheter skulle enbart gagna samhället. Förståelse på det stora hela, för alla människor, skulle förmodligen gagna samhället.

Till top