nollfemnolltvå - en bildblogg.

i mitten av juli finns han överallt.

om text. Permalink4
2011
Måndag. Frukost. Och sen cykel jobb lunch cykel hem har någon sett honom?  Inte mamma i alla fall. Inte pappa inte Hanna Hannes Elin, inte Lykke eller jag. 
 
---
 
Jag tog hans glödlampa. Höll andan på vägen in för det har börjat lukta så varmt och instängt. Hans jacka ligger fortfarande på sängen. Det blodiga pappret med tatueringsbläck på golvet under fönstret och jag skruvar av lampan och går in till mig men den passar inte och jag struntar i att ge tillbaka den. 
 
--- 
2012
Det är femtioen veckor sen han stack. Sen vi blev fem syskon istället för sex. Sen jag fick två bröder istället för tre. 
Det har varit femtioen veckor av ånger. Av funderingar och panikgråt med pannan bankades i golvet fastän det är hans fel och inte mitt och för att inte en jävel fattar. För att dom tänker att så är det ju i Emilias familj. Att folk kommer och går.
Och hur många gånger jag än säger att vi hade fjorton år ihop, att vi var syskon trots att jag är mörk och han blond så går det ut genom ena jävla örat och ut genom det andra fjävla, och igen är det sånt som händer i Emilias familj. Inget mer med det.  
Det är femtioen veckor av ingenjävlaaningalls och fjorton år av foton att rensa bort men det är så det är.
 
---
2014
Usch säger hon och rynkar på näsan. Usch. Dom här ska vi slänga, bränna, säger hon och tar med hastiga rörelser ut hans påslakanset från högarna av våra. 
Långt ut från rummet kastar hon dom ett efter ett. Suckar gör hon igen och igen och kastar iväg ett lakan till. 
Jag minns dom. 
Det blå från dagarna då han flyttade in. 
Jag kommer ihåg de blå väggarna och det oregelbundna tryckandet med avklippta tvättsvampar mot den då våta färgen. 
Mamma målade fiskar med guldmönster när det torkat. Grupper om kanske fem fiskar här och tre fiskar där. Lite runt om i rummet. 
På det blå påslakanet kastades hans medhavda Ikeaorm och en stjärnmönstrad filt. Fiskarna ritades över med röd tusch. 
Jag minns det svarta han hade i rummet vägg i vägg. I en säng med gavlar pappa byggt och mamma målat varsamt i ett mönster av grova stenar som på en gammal riddarborg. 
Och jag minns grönfärgat blockmönstrat och ett i rött. Jag minns mörka lakan med gummiband i hörnen och ett ljust lila utan. 
Allihop hamnar dom på golvet. Vi vill inte se dom mer. Tänker inte använda dom. Det är stökigt i garderoben och allt är upp och ner men jag andas ut med ett ryck sådär snabbt som man gör när man kommer på något kul. Tar tag i det svartvita med lejonkungen på och fnissar fram att det var ju det Hanna hade när hon va liten, innan han fick rummet och hon flyttade in i mitt. Va skoj säger jag, kul att man minns. 
 
 
Det har gått tre år nu.
 
---
 
2015
Jag vet inte varför det kommer till mig varje år. Det är inget datum jag minns, ingenting jag tänker på så mycket längre. Inte så ofta. Jag reflekterar nästan aldrig över det mer, men i mitten av juli finns han överallt. 
 
nollfemnolltvå - en bildblogg.
 
#1 - - Anna S:

<3 <3 <3

#2 - - Maria Lekare:

Åh, vad smärtsamt

#3 - - Malin Lundin:

Varma kramar till dig, många sådana!

Alltså jag finner din kategori "när ni väljer rubrik" ytterst underhållande, så underhållande att jag har funderat på att sno den en aning men självklart ge en hög med cred till dig för det! Hoppas att det inte är något problem. Sköt om dig fina du. Kram

#4 - - När Annie fotograferar i Kalifornien:

Så gripande skrivet. Det finns liksom inget att skriva som kommentar på ett sådant inlägg, men det känns så okänsligt att inte skicka något ord, en liten tanke, en bekräftelse på att det du skrev berörde någon, väckte känslor och tankar. <3 Ta hand om dig.

Till top