nollfemnolltvå - en bildblogg.

paris, 2

Permalink2
Hur många bilder jag hann ta med min stora kamera? En. Hur arg jag är över det? Jätte. Jättejättearg. Jag köpte en universalladdare i fotobutiken i närheten av torget lägenheten låg vid. Jag minns inte om jag nämde det i inlägget med instagrambilderna och jag orkar inte kolla efter men laddaren funkade inte fick jag nys om först på fransk mark. Lilla kameran dog inom kort.
Idag bloggar jag från min nya dator. En macbook air. Det ligger en del melankoli i luften och ganska mycket hopplöshet.  Jag dricker kaffe med extra mycket mjölk som kompensation för det svarta jag hävade i mig i morse. Allt jag skriver låter sorgligt.
Här är tre bilder från Paris medan jag springer in och ut från olika hus på tomten för att stagea reklam för loppisen vi ska ha här hemma nästa helg. Jag ska tjäna storkovan, kom till Stehag, om ni vill bidra till min personliga välfärd. 
Det där med djur, levande- men kanske framförallt ickelevande sådana blev på något underligt vis ett tema under resan. Ett bra tema tycker jag och nu har kaffet svalnat och mer mjölk får åka i för en illusion av iskaffe, det känns lite bättre då. 
Vi hörs. Och jag hoppas att ni har en fin helg. ♥
nollfemnolltvå - en bildblogg.
 

om frukost i paris och ett litet duggregn.

om text. Permalink0
Det regnar i Paris. Bara tillräckligt för att synen ska bli dimmig bakom glasögonen och tillräckligt för att himlen ska va grå och marken blank men det känns knappt mot ansiktet och kläderna förblir torra hela dagen. I gatuhörn sitter män med buketter av liljekonvalj och försöker sälja resterna av den lycka blomman enligt parisierna bringat dagen innan. Jag hade inte fått någon liljekonvalj. Ingen lycka-till-blomma på första maj. 
Det regnar inte så mycket men servitören skjuter rygg och hukar sig fram som för att komma undan när han småspringer mot mig mig på uteserveringen jag satt mig på. Det är tak över borden och värmelamporna är på. Jag får en meny och en full blåsorkester stämmer upp på torget mitt emot. 
 
Jag har menyn till höger och en skrynklig fuktskadad lapp avsedd för matnotiser åt vänster och i mitten ligger telefonen och ekar av sms som inte skickats. Jag beställer ingenting. Skriver inget på det mjuka pappret. Servitören kommer ut med handen för pannan som ett försök till paraply och han frågar om jag bestämt mig och han ser undrande ut och han föjler mig med blicken när jag reser mig och går men jag orkar inte svara. 
 
Jag tar metron och hoppar av tre hållplatser innan slutstation och på nästa uteservering sitter fyra kvinnor i en cirkel och sippar på apelsinjuice och röker mellan klunkarna. Dom skrattar och pratar snabbt. Jag får menyn. Tar upp lappen. Läser igenom frukostförslag ett och två men klockan är tre och ingen frukost serveras längre. Jag lägger menyn på stolen och går. 
 
Går upp och ner på samma gata upp och ner och om igen och jag ringer mamma och gråter och jag smsar pappa och gråter och jag skriver lite till Hanna och hon undrar var jag är men jag vet inte svaret. 
 
Klockan är åtta när det slutar regna. 
 
Det är fortfarande ljust för våren kommer tidigt till Paris och gatulamporna står med en meters mellanrum på rad längs välfyllda vägar där bilar i sicksackmönster kilats fast mellan varandra och där mopeder slingrar sig förbli i slalom till ljudet av skrikande män och tutor. En kvinna i långkjol säljer små svarta regnponchos men ingen behöver dom längre och ingen går fram för att köpa. 
 
Jag sätter mig under tak och värmelampor och servitören kommer ut med meny och jag väljer kaffe och scones med blåbär på  för det liknar en frukost ungefär och lappen har börjat dela sig i tunna lager. Det är svårt att öppna munnen och det är svårt att tugga och allt blir torrt och hårt och river ner för halsen men jag kan skriva hela måltiden som uppäten på pappret och dagen därefter äter jag frukost klockan tolv på det första stället jag sätter mig på. 
 
***
Det är svårt. Så himla svårt är det och så himla lång tid tar det och en frukost klockan tjugo är en frukost trots allt och denna gången låter jag ingenting förstöra. Jag låter ingenting förstöra mig. 
 

paris,

om instagram., om äventyr. Permalink4
Parisväskan är inte uppackad ännu och allt jag äger i flyttkartoger i uthuset alldeles huller om buller utan någon ordning alls men det känns lättare nu. Det känns samma som förut. 
 
Här kommer ett inlägg om Parisresan.
 
Jag tror jag har bestämt mig för att inte inte inkludera honom så mycket utan se på saken som min och Hannas. Om det är ett smart drag eller inte, det vet jag inte ännu, men jag kör på. Det kanske slår tillbaks. Det kanske krossar mig en dag, men tills dess var det jag som vann. 
En av dagarna gick vi till Eiffeltornet såklart. Vi åkte inte upp men vi stod under och vi hade hela basen som tak och det var så himla många människor i kö att jag nästan började undra hur saker var fatt. Efteråt gick vi genom parkerna där folk drack vin och rökte och sen gick vi långt långt för att hitta en metro sådär på måfå men fick sätta oss ner och göra djupdykning i kartorna ändå tillslut för metron fanns överallt när man inte ville åka, men ingen stans när det var dags. 
Denna lunchen åt vi på Merci's restaurang. De hade dagens soppa och dagens sallad men vi kom ungefär vid fyra någon gång och då var det mesta luncihga över, vi fick ihopskrapat lite gott trots allt och lyssnade på skvallrande amerikanare vid bordet mittemot och sen gick vi upp och ner och upp igen på samma gata för att leta efter en marknad som inte fanns. 
På Merci köpte vi ingenting due to låg siffra på kontot efter att ha bytat hotellrum och därefter bytat hotell helt och betalat dubbelt hela tiden men de hade så himla fina skrivböcker för femhundra kronor och annat fint man kan köpa om man har pengar över liksom. 
En annan dag var vi på nationalmuseet och på ett av de äldsta zoo:en någonsin från sjuttonhundratalet. (Tråkig sidenote: jag hade med mig både min lilla och min stora kamera såklart och dagarna innan hade jag köpt en universalladdare på scandinavian photo, så att jag skulle slippa släpa med mig laddare till båda. Och jag var så imponerad av denna lilla laddare att jag helt enkelt blint litade på den vilket jag uppenbarligen inte skulle gjort då ingen av kamerorna laddades alls. Stora kameran dog direkt. Efter en eller vi bilder. Lilla klarade sig till just denna dagen, och därefter fick även den ligga kvar på hotellrummet under dagarna.) 
Zoo:et var så himla fint i en himla fin trädgård och arkikekturen var ungefär lika spännande som djuren var. Vi fick lite ångest över orangutangerna dock. Så många smarta djur inlåsta bakom glas. Det var ganska jobbigt men vi tröstade oss med att de såg glada ut i alla fall och sen gick vi vidare mot vita leoparder och kängrur. 
 
Museet var alldeles proppfullt av ben och konserverade missbildade foster och sånt där väldigt intressant men ganska så avskräckande. Det var flera våningar men vi skippade den översta för fossiler och så är inte riktigt vår grej helt enkelt. 
En annan grej på temat var en butik vid namn Deyrolle som var helt fylld med uppstoppade djur. Ett helt rum var tillägnat fjärilar och även här kröp det nog lite i kroppen av tanken på hur många tusentals fjärilar som blivit genomborrade med nål för syns skull, och som grädden på det moset var Hanna och jag själklar bidragande faktor till att låta det fortgå, genom att stötta det hela och faschineras. Plötsligt när vi stod och kikade runt började personalen springa från kassorna och sina bänkar och in i fjärilsrummet där en puppa hängandes på skrivbordslampan plötsligt kläcktes och en superstor fjäril tittade fram. Jag undrar vad dom gjorde med den men är osäker på om jag vill veta. 
Sista dagen köpte vi med oss maccaroons hem från Ladurees. Så himla gott. 
Jag har ätit macrons (observera två olika stavningar pga vet inte hur det ska va och orkar faktiskt inte ens googla) hemma men de var inte alls imponerande. I Paris var de så goda att jag inte kunde hålla tyst utan bara ojade och ooh-ade hela tiden när jag smaskade i mig. Jag åt choklad såklart, pistage och någon apelsinvariant vi inte riktigt fick grepp om, men som hade guldflakes på toppen som ursäktade den vaga beskrivningen av innehållet. 
 
Då och då slog det mig. När vi satt tysta med kaffe och crêpe eller på morgonen när vi vaknade bredvid varandra Hanna och jag, och inte jag och han men mestadels av tiden hade jag det så väldigt bra som man bara kan ha på systersemester. 

Vill ni förresten se bilderna från minikameran också? ♥
nollfemnolltvå - en bildblogg.
Till top