nollfemnolltvå - en bildblogg.

om det konstigaste jag någonsin varit med om. om att bli ensam i Paris.

om text., om äventyr. Permalink11
Det har gått en månad nu. Sen jag skrev någonting. Ingenting blev som det var tänkt och idag sitter jag i rummet som för flera år sen var mitt men sen kom att bli pappas kontor och barnens pysselhörna och jag dricker te för första gången på länge. Jag säger att det inte känns så mycket men i kommentarskolumnen på matdagbokslapparna jag får från behandlingsgruppen jag börjat i, skriver jag en kortare roman per måltid. Inte om maten. Bara om hur det känns. Att det känns. 
Detta är det konstigaste inlägget jag skrivit, om det konstigaste jag någonsin varit med om. Om när jag åkte till romantikens stad Paris för att fira min tjugoförsta födelsedag, dricka vin och hålla hand på promenad längs med floden och om hur det hela blev alldeles precis tvärt om. 
 
Det är väl alltid så om man åker till en ny stad i ett nytt land - att det inte riktigt blir som man tänkt sig, positivt eller negativt men aldrig som man trott. 
 
Vi åkte ner tillsammans på fredagen. Vi hade somnat ovänner natten innan och jag minns inte varför men vi låg rygg mot rygg en hel natt och när vi vaknade var det som bortblåst och vi tog tåg och flyg och tåg och metro och hamnade på ett trestjärnigt hotell med litet badkar och stor säng. 
Jag minns inte vad vi gjorde första dagen mer än att vi åt pommes och flottig Club sandwich och på kvällen somnade vi rygg mot rygg igen efter tårar och skrik. 
 
På lördagen fyllde jag år. Jag föreställde mig min absolut första frukost på sängen med croissanter och apelsinjuice och presenter och dörrarna till den franska balkongen alldeles på vid gavel. Jag fick ingenting och vi skrek på varandra och han gick ut i Paris och jag satt gråtandes i sängen ett tag till. Ringde mamma och vandrade runt på regninga gator som en livlös. Gick inte in i nån butik. Åt inga croissanter eller maccaroons eller någonting annat heller för den delen och den kvällen betalade jag för ett eget rum på samma hotell. Okej, sa han när jag berättade, släck lampan påvägen ut är du snäll och så vände han ryggen mot igen och vi var inte tillsammans med varandra längre. 
 
Runt nio söndag morgon ringde Hanna och bad om gatunamn och metronummer och någon timme senare satt vi två i Paris tillsammans Hanna och jag och åt crepes på ett ställe med alldeles för hög luftfuktighet och ljudnivå. 
Jag hade sagt i telefonen till mamma att jag ville hem. Ville sätta mig på nästa flyg hem men mamma sa att sånt här går hon inte med på och i Paris har man kul - inte ensamt gråtandes med hemlängtan och så gick det till när hon därefter ringde Hanna som fick ringa vikarie till jobbet och sen skickas iväg till mig. 
Vi gick på museum och zoo och åt crepes med nutella mest hela tiden och på mobilen hände ingenting och någon kontakt hade jag inte med honom förrän flera dagar senare. Mamma ringde och såg till att Hanna hade pengar och Hanna såg till att jag var på det humöret närmast glad som man faktiskt kan vara när man blivit ensam i Paris. 
 
I fem dagar bodde Hanna och jag på ett eget hotell och vi hade en egen semester parallellt med hans. Det var som en film lite grann fast varken tragedi eller komedi utan en blandning av dom båda där slutet kom som en käftsmäll i ansiktet. Jag ska visa er nån dag, hur det såg ut. Hemma pratades det kort och stelt och jag fick hjälp att packa ihop lägenheten för att flytta hem på soffan ett tag. Det känns så nära och så långt ifrån och fortfarande inte riktigt på sanning. Jag ska berätta mer nån dag. Jag lovar.
 
nollfemnolltvå - en bildblogg.
#1 - - Mario :

❤️❤️❤️

#2 - - Mario :

❤️❤️❤️

#3 - - Sara W:

❤️❤️❤️

#4 - - Louise:

<3

#5 - - Felicia:

<3

#6 - - Lina Fransson:

<3

#7 - - hanna westerström:

Det var det konstigaste någonsin, men vi gjorde det till något bra. Det var den bästa resan med dig och jag älskade allt. Att vara med dig i romantikens stad, för jag älskar dig. Min lillasyster <3

#8 - - catarina:

Men nej. Usch och fy och bara NEJ.
Vilken underbar syster du har.
Du måste berätta mer, när det känns rätt och att du behöver göra det.
Tills dess all styrka i världen <3

#9 - - mua:

<3

#10 - - Ida här och nu:

Men fina du! Usch va de gör ont i hjärtat att läsa. Jag har själv precis brutit upp ur min relation. Men att göra de så. I en romantisk stad där man ska fira sin födelsedag. Vi vet båda två att de går över. Att vi kommer le igen. Men de gör ont. Och de är okej ♡

#11 - - artemilia:

<3

Till top