nollfemnolltvå - en bildblogg.

om frukost i paris och ett litet duggregn.

om text. Permalink0
Det regnar i Paris. Bara tillräckligt för att synen ska bli dimmig bakom glasögonen och tillräckligt för att himlen ska va grå och marken blank men det känns knappt mot ansiktet och kläderna förblir torra hela dagen. I gatuhörn sitter män med buketter av liljekonvalj och försöker sälja resterna av den lycka blomman enligt parisierna bringat dagen innan. Jag hade inte fått någon liljekonvalj. Ingen lycka-till-blomma på första maj. 
Det regnar inte så mycket men servitören skjuter rygg och hukar sig fram som för att komma undan när han småspringer mot mig mig på uteserveringen jag satt mig på. Det är tak över borden och värmelamporna är på. Jag får en meny och en full blåsorkester stämmer upp på torget mitt emot. 
 
Jag har menyn till höger och en skrynklig fuktskadad lapp avsedd för matnotiser åt vänster och i mitten ligger telefonen och ekar av sms som inte skickats. Jag beställer ingenting. Skriver inget på det mjuka pappret. Servitören kommer ut med handen för pannan som ett försök till paraply och han frågar om jag bestämt mig och han ser undrande ut och han föjler mig med blicken när jag reser mig och går men jag orkar inte svara. 
 
Jag tar metron och hoppar av tre hållplatser innan slutstation och på nästa uteservering sitter fyra kvinnor i en cirkel och sippar på apelsinjuice och röker mellan klunkarna. Dom skrattar och pratar snabbt. Jag får menyn. Tar upp lappen. Läser igenom frukostförslag ett och två men klockan är tre och ingen frukost serveras längre. Jag lägger menyn på stolen och går. 
 
Går upp och ner på samma gata upp och ner och om igen och jag ringer mamma och gråter och jag smsar pappa och gråter och jag skriver lite till Hanna och hon undrar var jag är men jag vet inte svaret. 
 
Klockan är åtta när det slutar regna. 
 
Det är fortfarande ljust för våren kommer tidigt till Paris och gatulamporna står med en meters mellanrum på rad längs välfyllda vägar där bilar i sicksackmönster kilats fast mellan varandra och där mopeder slingrar sig förbli i slalom till ljudet av skrikande män och tutor. En kvinna i långkjol säljer små svarta regnponchos men ingen behöver dom längre och ingen går fram för att köpa. 
 
Jag sätter mig under tak och värmelampor och servitören kommer ut med meny och jag väljer kaffe och scones med blåbär på  för det liknar en frukost ungefär och lappen har börjat dela sig i tunna lager. Det är svårt att öppna munnen och det är svårt att tugga och allt blir torrt och hårt och river ner för halsen men jag kan skriva hela måltiden som uppäten på pappret och dagen därefter äter jag frukost klockan tolv på det första stället jag sätter mig på. 
 
***
Det är svårt. Så himla svårt är det och så himla lång tid tar det och en frukost klockan tjugo är en frukost trots allt och denna gången låter jag ingenting förstöra. Jag låter ingenting förstöra mig. 
 
Till top