Detta ska handla om min syster. Om Hanna. Dels för att hon frågat och undrat när det var hennes tur. När hon skulle få en text på min blogg om bara henne, om underliga idéer och sådär som är bara hennes. Fast mest är det för att jag saknar henne. För hon är uppe i Göteborg hos sin flickvän och där har hon varit hurlängesomhelst och kommer stanna lika länge till.

Jag saknar massor. Att man aldrig kan förstå sig på henne. Hur hon ligger alldeles förslappad i soffan och ser repriser på top model om och om igen och hur hon två sekunder senare hoppar upp och städar hela köket tills det skiner. Eller hur hon pratar i telefon och gosar och gullar och helt plötsligt bara blir dödsseriös och arg och går ut för att sedan komma tillbaka igen sådär glad som vanligt. Hur hon snor mammas sista pepsimax och säger syynd mamsen, men jag rapade ner i flaskan så du vill nog inte ha den och när mamma går på det varje gång och låter henne sno. Hur hon frågar mig hur livet går och om jag är kär i någon än och om jag kanske skulle dela med mig om nåt, vadsomhelst?

Och jag saknar att gå ner för trappan och undra om hon vaknat och om vi ska äta frukost tillsammans. Om hon tänker ta alldeles för mycket aromat dirket på mackan och om vi ska låtsas som ingenting eller om jag ska kommentera det bara som på rutin. Eller om hon fortfarande ligger och sover då, så jag får äta frukost själv och sitta mitt emot henne i kökssoffan lite senare, för att fnissa åt aromaten när hon äntligen vaknat. Jag saknar att hon har vänners gamla ölburkar på bordet i sitt hus och jag saknar att hon läser bloggen av Maria Montazamis dotter fastän den är kass.

Och jag saknar lite hur hon slår superhårt i bordet så att det smäller och får Lykkes gurglande bebisskratt att komma fram. Eller hur hon höjer sin röst över skyarna för att skoja och hur hon alltid stimmar för högt och för länge tills både hon och Lykke går på högvarv och är alldeles svettiga i pannan av dans och skratt. Och egentligen hatar jag det och jag alltid blir sur när hon gör så för det ekar i mitt huvud tills det smäller av men jag saknar det ändå för det blir så tyst utan.

Har ni också legat kvar en halvtimme extra i sängen, varje morgon i flera månader. För att ha god tid att leta fel. Om halsen gör ont eller huvudet kanske dunkar, om örat svider eller magen vrider sig ut och in? Letat och försökt hitta och gått ner till mamma och sagt att det gör ont när jag sväljer och jag kanske borde stanna hemma? Fått till svar att det nog går över, och gå till skolan, kom hem om det blir värre.

Har ni gått till skolan med låtsasont i halsen och stannat kvar hela dagen för att inte läraren heller vill tro på smärtan? Kommit hem. Och vaknat upp nästa morgon. Letat. Hittat på nåt nytt, i verkligheten obefintligt, för att bara få lov att stanna hemma i sängen en skoldag och stänga av från allt?

Har ni fått arga sms som säger att nu får du klara dig utan mig, för jag vill inte längre va din vän. Utan en förklaring som varit vettig och utan någon chans att förklara. Har ni gråtit på jobbet av ilska och tvättat golvet en gång extra för att ingen ska få se? För att det inte var första gången och för att ångesten över att vara den värsta människan på jorden slagit så jävla hårt i ryggen att det knappt gått att stå? Har ni försökt göra rätt för er och fått så himla mycket skit tillbaka att det blivit svårt att andas?

weheartit, såklart.

Har ni också tagit för långa promenader med för hög musik som nästan gjort ont i öronen, och bitit ihop käkarna tills det smakat blod? Och gått snabbtsnabbtsnabbt och inte ens saktat ner i superbranta backar av grus. För att kanske få trilla och få plåster på båda knäna och vara som fem år igen. Fem år och alldeles felfri. Få trilla och säga att jag råkade bara och i din famn skulle det känts bättre. Få en kram och svala andetag på såren och bli nedbäddad i soffan utan några som helst måsten. Dricka godmorgon apelsinjuice ur sugrör och ta en lång paus och blunda utan att sova och bara se till att skrapsåren på knäna läker.

Har ni låst in er på badrummet och suttit på kallt golv och bara suttit? Och satt igång takfläkten som hörs så förskräckligt och stampat och stampat och bitit och spytt. Spytt ut svordomar och ånger och en flod av frågetecken och stått under blått spotlightljus och stirrat in i spegeln.  Matchat röda ögon med kinder och ärr och dom där förjävliga finnarna i pannan?

Och har ni suttit på en pinnstol mitt i någon annans kök och känt att allt det där inte längre spelar någon roll, tittat ut genom fönstret och fnittrat åt ingenting alls. Och sagt saker som inte haft nån mening och inte brytt er om nåt svar, för den där platsen är den allra, allra bästa och aldrig någonsin skulle ni vilja gå därifrån?

Jag tror ni vet redan att det är morsdag idag. Men jag skriver det ändå: det är morsdag idag!

Så jag passar på att berätta om den allra bästa mamman. Min:

Min mamma heter Jeanette. Hon är kort och mörkhårig och hennes ben är vita även under sommartid. Hon skrattar högt i telefon, hon skriver sina facebookuppdateringar på engelska och hon har följt hemska tv-serier såsom glamour och våra bästa år sen begynnelsens tider.  Hon tittar inte på prislapparna i affärer och fnissar alltid likadant på vägen ut och viskar ”vi säger ingenting till pappa” när summan blivit aningen för hög. Hon sjunger Carolas julsånger redan innan första advent och julklappar börjar hon titta på i augusti.  Hon gillar inte pizza ens litegrann och på datorn finns en smygfilmad video på henne när hon går mannekäng med dammsugaren och svassar runder värre än fjortistjejerna i åttan. Hon är totalknäpp för det mesta och ständigt helt jävla fantastisk.

I lågstadiet jobbade hon på min skola och alla barnen som gick i 1- eller 2 eller 3A hade haft henne som fröken i förskolan. Hon ritade clowner i fina färger som satt uppe runt speglarna på barntoaletterna i fleraflera år och ingen tröttnade på dem. Men när tuschen tillslut flutit ut av allt vatten som skvätts från kranen togs de ner och toaletterna blev så tråkiga att man hellre höll sig tills skolan var slut och man kunde få kissa hemma istället.

Ibland åt vi lunch tillsammans och jag kommer ihåg när vi satt ensamma kvar vid bordet en gång och när en pojke som gick min parallellklass skulle skrapa ner morötterna i slasken pekade hon och berättade för mig att honom skulle jag gifta mig med när jag blev stor, för han var både söt och snäll.

När 3A och 3B slogs ihop till årskurs fyra visste alla vem min mamma var och ingen var sen med att tala om hur snäll hon varit eller hur roliga små pyssel hon kommit på när det var för regningt för utedag.

Min mamma är min förebild och min idol och min hjälte och när jag blir stor vill jag bli precis så bra som hon. Hon är smart och klok och söt som få och antagligen var det tänkt ända från början att hon skulle bli en mamma. För hon kan allt en mamma borde och mer därtill. Hon bryr sig om alla och lyssnar på tjat hon hört tusen gånger utan att ens protestera en sekund. Hon är alltid först med att hjälpa små barn på köpcentret som tappat bort sina föräldrar och hon ställer upp för vår familj även om kroppen håller på att trilla av. Hon sitter på änden av min säng mitt i natten och tröstar och när hon säger att det blir bättre låter det inte alls så dumt som när alla andra vuxna säger samma sak och jag tror på henne för hon har alltid rätt.

Min mamma är den allra bästa mamman och för femtioelfte gången så älskar jag henne mest av allt.

Ett fåtal väl valda ord HÄRIFRÅN:

♥ jag röstar på kastrull

♥ fantasi - fantastisk/fantastiskt. tänk dig att någon berättar för dig, att du finns i min fantasi. eller att du är fantastisk.

♥ Pojknamn, solklart, ordet, POJKNAMN!



♥ istället för att säga svettig( som är ett hyfsat äckligt ord..) så säger min familj skvettig. Skvettig tass. åh det låter så.. mysigt! eller skvettig bebis. mmm.

♥ Några av mina bästa ord är "rumpnisse", för det kan man säga lite när somhelst när man vill uttrycka en känsla, ungefär som "mupp" haha
sen är "himelens" och "väldans" väldigt bra. "kuckelura" roligt att sägs för det liksom studsar när man säger det!

♥ Kokong. Det är ett vackert ord.

Arg. Det blir för mycket och för stort och alldeles för varmt och så svämmar allting över kanten. Vatten som bränns mot stekheta spisplattor och liksom försvinner i rum så tysta att frasandet fastnar i tapeterna. Vatten som aldrig kommer tillbaka och smattrande som aldrig glöms. Och i magen gör det ont. Och i halsen blir det för trångt för den där klumpen av ilska som fastnat sitter lik förbannat kvar bara för att blockera andningen. Andningen som redan är svår i varm luft, tung av vattenånga. Jag säger är du dum i hela jävla huvet eller och det kanske jag är väser han med sån där tonårsrökig röst med eftertryck på varje ord. Kokar över gör det en gång till och hade jag fått vara fem igen skulle jag kastat mig mot asfalten och skrikit, skrikitskrikitskrikit tills marken börjar rivas som grovkornigt sandpapper och tills rösten spricker av den där klumpen i halsen som fastnat för att jävlas. Sagt att du är inte klok och när i helvete ska du fatta då? Hoppats på ett svar att tro på. Men jag är sjutton och jag kan. Jag kan höra vatten fräta mot spisplattor utan att bryta ihop och jag kan andas sakta och ansträngt  en dag igenom. Få huvudvärk av spänningar i käkarna och fortsätta ändå. För aldrig någonsin kommer han fatta.

Det är ju inte så att man bara bestämmer sig en dag för att vända allt uppochner. Men kanske kan det vara tvärt om.

bild.

År tvåtusennio tog jag och två favoriter en sväng till Hultsfredsfestivalen. Beslutet togs ungefär en vecka innan det var dags för avfärd, priset på campingbiljetten var skyhögt och resan mellan Skåne och Småland kostade närmare åttahundra för att den beställdes med så kort varsel.  Men det var fint.

weheartit
Det var fint för att vi stod brevid en tjej på centralen i Hässleholm och fnissade och viskade och visste inte vad vi skulle ta oss till när en duva bajsade mitt på hennes ryggsäck. För att vi efter många om och men bestämde oss för att det var jag som var den som skulle ta steget och gå fram till tjejen med en bit hushållspapper, säga du ser ut att behöva denna alldeles för snabbt utan att se henne i ögonen ens lite. För att tjejen senare samma dag slog upp sitt tält precis en halvmeter från vårt minimala tvåmanna.

Det var fint för att vi gick förbi paret som delade ut smoothies i plastglas flera gånger om för att slippa betala för någon frukost och för att vi åt lunch i form av gratissoppa uppkrupna i sextiotalssoffor mitt i LO:s vita partytält.

För att vi fick ringa vår vän Johanna mitt i natten när the Killers och Kings of Leon skulle spela så att hon kunde få höra hur det lät och samtidigt låtsas för en minut att hennes mamma inte varit så envis och inte låtit henne följa med. Och det förskräckligt fula fotot vi skickade iväg till henne som vykort satt uppe på familjens kylskåp i över ett år.

För att vi tappade bort varandra tusen gånger och för att vi alltid hittade tillbaka igen. För att jag en natt somnade i ett annat camp och vaknade klockan fem av saknad för att då snabbt sno åt mig en extra tröja och mina röda gummistövlar och traska iväg till vårt tvåmanna där jag egentligen inte ens fick plats. Där jag fick krypa ihop i fosterställning längst ner vid ingången bland smutsiga fötter, gräs och fullpackade väskor och somna om med ett leende för att dom var så bra, mina favoriter.  Och dom vaknade någon timme senare än jag och alldeles livrädda blev dom för att tältet plötsligt innehöll en flicka mer än när de somnade.

tumblr.
För att vi den morgonen samlade på oss alla gratissaker man kunde få och visade upp allting i rädda barnens videobikt-bås. Och fula i håret var vi och äckligt smakade det i munnen och aldrig hade vi varit så trötta som den dagen då vi återigen satt på tåget till Skåne.  

Om 49 dagar åker jag till siesta. Det blir bra (och fint!) tror jag.

Min lillasyster Lykke är den sötaste jag vet i hela världen. Hon har dom blåaste ögonen jag sett och ljusa lockar som tvinnar ihop sig till småsmå dreads i nacken om man inte med jämna mellanrum kammar ut dem och kletar i produkter för afrohår.
Hon har en liten bebis som kan flyga och får plats på hennes handflator. Ibland kittlas den och ibland äter hon upp den med ett rytande ljud och suckar att bebisen är borta.
Hon sjunger vi gratulerar och I keep dancing on my own när helst hon känner att det passar sig och kroppen kan hon inte hålla stilla. 
Hon ställer sig upp i barnstolen och säger lyckligt att det är bajs till middag! och för köande damer på lindex berättar hon att det är helvete-kallt ute och hon kallar främmande män för farfar bara för att hon kan.
Hon sätter sig på sängkanten med ena benet utanför och när hon sparkar till med foten blir sängen plötsligt en cykel.
Hon har inte nyckelpigor på sin pyjamas, hon har lykkepigor.
På mornarna vaknar hon som om trötthet inte finns och gapar på mamma att det är dags för välling och Dora utforskaren. Hon räknar sakta och Dora säger "det var rätt! åtta stycken!" fastän Lykke bara kommit till fyra. 
Och när det är knäpptyst i huset och ingen har sagt ett ord på hurlängesomhelst stänger hon av ljudet på teven och frågar va sa du Emila?.
Att du är knäpp svarar jag och pussar på henne precis där näsan böjs. För att hon är den sötaste jag vet i hela världen.

Idag är det jag som är den där anden i Aladdinfilmen. Som uppfyller önskningar och så. En Cecilia ville veta vem jag är. Så, varsågod Cecilia, luta dig tillbaka och njut av min livshistoria:

Jag heter Emilia, egentligen skulle jag hetat Nora men såg mer ut som en Emilia. Jag är snart sjutton. Jag bor i mitten av skåne i ett vitt eternithus som byggdes någon gång i tidernas begynnelse. I huset bor även min fantastiska mamma, min fantastiska pappa, ett gäng hundar och fyra andra ungar mellan tre och arton. 

På dagis var jag den enda som gjorde nåt så avancerat som att sy fast hår på ormarna vi gjorde av såna HÄR tubstickade korvar, och när en flicka delade ut självlysande pärlor fick jag vara utan. När ingen såg tog jag en pärla som hamnat på golvet. Den var formad som en stjärna och jag använde den aldrig i något halsband eller armband. Jag skämdes helt enkelt för mycket.
I sexårsgruppen var jag ihop med en av dom coola killarna och iklädd spöket laban-strumpbyxor gick jag på hans kalas. Det var jag i ett hörn och femton grabbar mitt på golvet som sköt straffar med bandyklubba hela kvällen. På rasterna lekte barnen lekar som man bara kunde vara fem i, och jag råkade alltid bli den sjätte. Men att springa på skolgården med hopprep runt axlarna och leka häst intresserade mig ändå inte, och fotboll är dötrist.

Jag klarade mig igenom mellan- och högstadiet och någon gång mitt i allt drog jag vinstlotten och blev en sjundedel av världens bästa kompisgäng. Vi är såna som skrattar åt allt, bara vi är tillsammans, och vi kommer hålla ihop tills vi är gamla och grå, det kan jag slå vad om. 
Nu är jag är en estetetta på ett gymnasium i Lund, och det är fint som snus. För på min skola finns massor av fint folk och i kafeterian finns minst fyra olika sorters chokladbollar. Jag är en enorm kaffe-och-te-konsument. Jag är tidsvis en pessimist och en konstant tidsoptimist. Och jag är en såndär som snöar in. Liksom fäster mig vid saker som jag inte kan släppa taget om förrän jag hittat nåt annat, snäppet vassare, som får lov att ersätta. Just nu har jag fastnat för Kanel, aprikoskräm, den HÄR låten, nyponsoppa och promarkers. Jag tycker om att rita och jag tycker om att fota och jag tycker om när min lillasyster säger att vi är bästabästavänner hon och jag. Jag gillar att skriva med många kommatecken, många Och, många paranteser som ska läsas snabbtsnabbtsnabbt och en del punkter utkastade där det passar sig. I hemlighet tycker jag om Operah Winfrey och makrill i tomatsås fastän det luktar så förfärligt.

Ogillar gör jag också, och hatar gör jag ibland, fast nog aldrig på riktigt. Oftast handlar det om människor, och den där eviga falskheten som byggt bo inom en del.  En sån människa kan jag hata, men bara i en timme eller två, sen ogillar jag i stället. Det känns bättre, och liksom, mindre rått. Också ogillar jag när det blir hål vid tårna i strumpor, när smöret är för hårt och mackan för mjuk och allt bara går isönder, när gröten sprängs i mikron och när man är sjuk men inte tillräckligt för att få vara hemma från skolan.

Bilderna är från weheartit och agerar mest färgklickar liksom. Och om det är något annat ni undrar över så släng en kommentar!
Over and out.

för en liten stund sen utanför min dörr (alltså lillebrors rum):

Hannes: seeeeems todaj, that aaall you see is vaajolenss in moovis...
Viggo: men tyst. det låter inte ens bra.

två minuter senare

Hannes: naaaanaa nanaa naaaananaaaaa
Viggo: ÅRH! tyyyyyst!!! jag kan inte koncentrera mig om du ska sjunga hela tiden!
Hannes: okej.. men den är så brrraaa så jag kan inte sluta sjunga!! naaaanaa nanaa...
Viggo: ...aså det är inte kul att leka om du ska prata...



Och sen dess har de varit knäpptysta. Jag kan tycka att det verkar sådär roligt.. men, tala är silver och tiga är guld? eller hur va de nu?