Och vi lägger oss på sängen. Rakt på utan att ta av överkast eller prydnadskuddar. Han tittar upp i taket och jag blundar för att höra tystnaden bättre. Hans fingrar lindade runt mina och hans hjärtslag pumpande i mitt öra. Hans puls i fingertopparna och kring luftstrupen och min näsa nosande nedanför nyckelbenen. Han luktar sköljmedel och parfym och jag önskar att hela världen doftade så gott som han.

Vi sätter igång musik på shuffle och bryr oss inte om vilken låt som kommer. Alla är fina till Olles andetag och rytmiska pussar på mina fingrar, från pekfinger till lillfinger och andra hållet tillbaka. Jag stryker läpparna längs halsringningen mot hans bröst som blir knottrigt av gåshud och Ted Gärdestad sjunger sol vind och vatten. My my hey hey och Maria Mena som i falsett sjunger Ana has this voice sliter det och drar. Och det rycker i ögonlocken och lungorna skrynklas och mina tårar gör mönster på Olles redan gråspräckliga tröja men han märker ingenting för hans blick är någon annan stans och jag fortsätter fläcka ner.

Jag tänker svordomar och skällsord. Jag tänker att hon borde dö, hon borde sluta tvinga mig. Jag tänker att jag borde berätta för Olle att jag är dum och ful och jag gjorde det själv. Hon tvingades men det var jag som gjorde. Så jag snyftar till lite, en gång och en gång till, en sista gång lite högre och Olles röst är mjuk och ljus när han säger men oj vad händer.

Ingenting svarar jag som på repeat efter fyra är du säker och lovar du nu Emilia. Okej det är något svarar jag på nummer fem och när han frågar om han gjort något fel vill jag slåss omkring mig för att han ens behöver misstänka.  Aldrig har han gjort något dumt men han bryr sig för mycket, tycker om mig för mycket och jag låter honom veta för lite. Jag säger du vet väl att jag älskar dig, du vet väl hur bra du är och att jag vill vara bra för dig. Fin och duktig. Det svämmade över säger jag och jag ser inte men jag känner att han nickar.

Jag säger det var inte meningen.

Han viskar jag vet och pussar bort det salta. Det blir så ibland säger han och hans röst är låg. Han kramar mig hårdare och jag kvider och det är jag som gråter och Olle som tröstar och mina tankar som undrar och luften doftar starkt. Som dettol och alkohol. Steriliseringstvål.

Tja. Jag kämpar på med mitt projektarbete. Skriver en rad och suddar ut två. Inget blir bra och jag tror jag har tappat det. Såhär:

"Jag tänker att jag vill förklara. Att jag vill berätta och bevisa någon form av oumbärlig ofrånkomlig idioti som i botten av en människa kan växa så stor och mossig. Som i en glad trettonåring planterar fobier bortom alla gränser av logik. En idioti som säger lyssna nu. Det blir bra det här. Släpp allt vett för jag ska ljuga. Impregnera dig med lögner du kommer tro på. Som diktator i ditt hjärta ska jag leda dig bort från allt förnuft och under mig ska du lyda. För mig ska du med hammare slå dina lår blåfläckiga. För mig ska du spränga blodkärl i ögonen och bilda kråkfötter som av röd akvarell.

Jag vill med klyschiga metaforer motbevisa en inbillning om detta helvete som ett av ytlighetens verk. Det handlar inte längre om siluett och gestalt och proteiner och fetthalt. Inte om socker eller kaloriinnehåll men om mod och kontroll. Om att vinna över idiotin när den sliter och drar trots att temperaturer sjunker och fingrar blånar och trots att den rubbade hjärtrytmen äcklar. Det handlar om att bestämma. Att bestämma och ta tillbaka det som gått förlorat under invecklade inbördeskrig.

Det handlar om fall seven times stand up eight. Om onda cirklar efter hennes hiskeliga hånskratt när du ätit fastän hon sa nej. Hennes gurglande eko i bröstet och hon på prispallen och du nedanför. Måtten kring midja och lår hänger inte längre ihop med någon romantiserad skönhetsförklaring av utstickande höftben och insjunkna bröstkorgar utan om bevis på styrka och självständighet. En millimeter minus blir ett plus för mig. En spänd handflata mot hennes, snart att bli, ångande svidande rodnade kind. En millimeter plus och den svullnande kinden blir min, följd av förbannelser och förnedringar haglande över mitt huvud. Hon som säger att jag är vidrig och jag som upprepar vad hon initierar vara sant tills hoppet är drucket och jag skiter i allt. Äter mer för att visa mig vek. Liksom; här, du har vunnit, proppa i mig ditt fett och socker för målet är ouppnåeligt när det är dina vassa knogar mot mitt svaga psyke.  Och jag äter och äter och smakar fettceller som bildas och käftsmällar som blöder och neråt i en spiraltrappa springer ett förtryckt försvar och kan inte längre skydda. Ju mer jag trycker in i min törstande käft desto värre följder och desto fler trappsteg byggs på spiralen som fortsätter ner ner ner. Sipprande kommer ångern och i gasform sugs den in i mina vidöppna porer där kallsvett blir gödning tills ångesten tar upp all kroppens plats och endast halvmåneformade fördjupningar rakt genom läderhuden kan få trycket att lätta. Och varje trappsteg nedåt blir en ny anledning till att fortsätta. Ännu en upprepning av smutskastning och nedvärderingar och utlåtanden som säger ”nu kan du lika bra fortsätta tills venerna täpps till” men nedanför hennes prispall stampar en liten del av mig kvar och försöker klara det själv. Och man återfinner inte kontrollen genom att gråtandes be om hjälp på telefon."

 25/6 2011

Mamma sorterar räkningar. Pappa bygger på verandan. Du kan inte blanda in dina räkningar i våra, Hanna, du får ta hand om allt sånt själv säger mamma. Låter irriterad och låg. Och den här är din fortsätter hon och trycker ett dubbelvikt papper mot mitt bröst. Har du trettionio kronor? Det kostade trettionio.

Jag ska hämta snäser jag men ändrar mig snabbt, frågar är du stressad mamma? Eller har du ont? Men inget av det stämmer för hon är bara på dåligt humör och det har hon varit hela morgonen och jag har fortfarande inte lagt täcket på sängen igen eller packat upp pappas vattentäta ryggsäck sen jag lånade den och åkte på tredagars cykelsemester till Ystad.

Rotar i väskan för i den ligger skinnjackan, och i skinnjackan ligger plånboken och i plånboken ligger fyra hundralappar och två tjugor, mamma kan få en enkrona i dricks.

Fel.

Plånboken är tom. Förutom två kvitton en tågbiljett och ett bonuskort på kaffe från pressbyrån är den helt tom. Inte en endaste jävla enkrona ligger däri och inte heller alla tior från biljettautomaten på stationen. Fan i helvete och plånboken och papperslapparna åker hårt in i väggen och jag klampar extra i trappan när jag springer ner och hallå, var är mina pengar då? Ingen som vet. Och jag frågar mamma och pappa och Hanna om dom vet. Visst har jag inte lämnat huset sen jag kom hem från cykelresan, visst har jag inte? Men dom har ingen aning och när jag frågar Love fnyser han och suckar vilka pengar, som om det vore några alldeles speciella med glitter eller något på.

Jamen, mina pengar säger jag och det börjar sticka i fingrarna av ilska och alla muskler i ansiktet spänns och jag säger fan ta dig om du har snott dom. Fan.

Och uppe på badrummet kan jag inte låta bli. För jag sätter igång takfläkten och låter kranen rinna och när jag lutar mig fram över vasken strilar tårarna ner för mina kinder och dom är varma och smakar salt och dom slutar aldrig komma. Händerna spänner jag och kinderna stramar när jag skriker inuti och kämpar för att inte låta ut.

Emilia, ropar mamma nedanför trappen och snabbt trycker jag en handduk mot mitt ansikte, andas lugnt och tar två klunkar vatten innan jag stänger av kranen och går ner. Är det bara pengarna, säger hon, då kan du få dom av mig. Skit i honom nu. 

Och jag svarar mm, tack. För va i helvete ska jag göra. För det handlar inte alls om pengarna, inte ett endaste dugg handlar om pengarna för det handlar bara om att jag aldrig kommer kunna lita på honom så som man ska och aldrig vill jag förlåta honom för vad han förstört. 

23/7 2012

Måndag. Frukost. Och sen cykel jobb lunch cykel hem har någon sett honom?  Inte mamma i alla fall. Inte pappa inte Hanna Hannes Elin, inte Lykke eller jag. 

Han har mina pengar, min färg och tio kepsar. Någon ny fasad och brist på empati. Han klarar sig men jag låter honom förstöra. Låter honom trampa omkring i mitt huvud tills allt gör ont och jag mår illa i en hög på golvet men jag låter honom. Blodsockerfall och illamående och jag undrar om han ångrar sig. Om han vet hur vi krymper här hemma.

Det är två veckor och kanske en natt sen han stack.

Jag fick en kommentar om en blogg med mina ord på pricken för ”nu är det bestämt, jag kraschar, pausar, återkommer” stod det.

Fel.

Inte fel för att det är mina ord som tillhör min blogg och borde få stanna där för plagiat är väl smicker och komplimanger och fint att någon gillar vad du gör. Men fel för att det gjorde ont. Man bestämmer inte en krasch.

För en vecka sen ungefär skakade jag på sovrumsgolvet, skrek och kastade teckningar omkring tills de gick av på mitten och Love hade en kompis över och dom hörde säkert men det kunde inte hjälpas för man bestämmer inte själv. Det var kanske fjärde gången den veckan fast i dubbel panik och jag sprang ner för trappan utan att se något för allt tårande och jag kramade min syster och flämtade att jag vet inte för jag hade ingen aning.

Så jag fick ligga på kökssoffan och andas sakta in genom näsan och ut genom munnen och sen ringde Hanna till mamma så jag fick prata med henne tills dom kom hem. Du kanske ska ta en paus från allt sa pappa och jag pausade.

Men jag är tillbaka nu.

Jag läste om en tjej för ett tag sen. Två år yngre än mig var hon och hon hade vunnit. Blivit nerslagen igen och tagit rond två.

Två gånger hade hon vunnit och jag noll.

Starkare än någonsin skrev hon och jag dog sådär inombords som man brukar när något känns alldeles fel.

För mars hade börjat och det är månad nummer tre. Månad nummer tre som skriker att en fjärdedel har gått och det är dags att starta nu. Månad nummer tre och snart är det månad fem och jag fyller arton då och vid arton skulle det vara slut.

Ett nyårslöfte som skulle tas mer på allvar. Inte som jag-ska-äta-mindre-godis och jag-ska-sluta-svära-löften som är för oviktiga för att hållas utan som ett riktigt. Ett viktigt.

För tvåtusenåtta var en uppvärmning och tvåtusen nio en mjukstart. Tvåtusentio - ready, tvåtusenelva - set, tvåtusentolv – go.

Och den stressande tanken av att lyckas svider genom magen och river sönder i halsen och lämnar blodspår om nätterna och på mornarna vaknar jag och förstår ingenting.

Och mamma frågar mig ibland hur går det nu? Bättre än sämst, sämre än sist svarar jag och skäms. För att jag inte är bra nog. Stark nog. Ostadig som vinter i en lövskog.

För att allt är dubbelmoral.

Motsägelsefullt och oxymoron.

Stark när man vunnit, svag när man kämpar.

Ska man springa fort när man är i mål? När det är dags att vila? Är det när man vunnit man får styrka och vilken ska man använda på vägen?

Och jag tänker att ingenting stämmer och ingenting är rätt.

Ingen artonårsdagsskål kommer vara för friskheten.

Friheten.

För jag kan inte och det är starkare än någonsin jag behöver vara men jag vet att så kan man inte bli innan man klarat sig igenom och hurihelvete.

Hurihelvete går det ihop.

Jag kommer dö sånhär tänker jag men i veckan fick jag en kommentar av en av världens bästa människor.

Moa heter hon och hon bor i London just nu och jag saknar henne så.

Please don’t be too hard on yourself today stod det. Och I would come over to your house and watch your favorite movie with you if I could. But I can’t. So you have to be nice to you since I can’t do it. Okej? Och du är en av dom starkaste jag vet.

(det går bra nu mamma.  och pappa du är så himla bra som aldrig undrar varför. säger okej, då gör vi så och sen hjälper du till. jag älskar er jag älskar er jag älskar er.)

Ni som är veteraner här inne, kan välja att hoppa över denna texten, eller läsa den för att stilla nyfikenheten, för att fördriva en väntetid eller i förhoppning om att hitta något nytt intressant fakta. Ni som är nya, här kommer en beskrivning av mig:

Jag heter Emilia fast det vet ni redan om. Hemma kallas jag Mie, eller Bie eller dumhuvud ibland när jag skrattar för entonigt. I skolan heter jag Emme, för att det är det enda smeknamnet man kan ge en Emilia om man inte tänker längre än vad näsan räcker och det är himla fult. Min morbror kallar mig micromie, mina närmsta vänner pemelia och min lillasyster säger älsklingsstoralillasyster när det är något hon innerligt vill åt. Pappa säger buttface eller ibland sötsnok och så får man ett skägg i ansiktet och pussar på näsan som på köpet.

såhär ser jag ut på min profilbild på facebook.

Jag är sjutton men känner mig som fem i stickade strumpbyxor eller trosor med hello kitty. Om helgerna är jag arton minst eller kanske fyrtio när det vankas hemmakväll med familjen. Jag går andra året estet inriktning bild och form men vi har mer form än bild fastän bild står före form och det är bra tycker jag. För att rita tycker jag om och att måla vill jag bli bra på men bildlektioner i skolan känns knappt kul någon gång. Det är för mycket att efterlikna och härma och inspireras av de stora, och det är för lite gör vad ni vill och visa vad ni går för. Vi har knappt några läxor och inte heller raster men jag gillar skolan, det gör jag. Jag köper blåa delicatobollar i cafeterian för sex kronor varannan rast. Eller en vaniljbulle för åtta om jag har råd.

Min familj är stor och vårt hus är litet så Hanna har sovrum i ett annat hus på tomten som förutom en storasyster rymmer snickarboa, motorcykelverkstad och förråd för blomkrukor. Själv har jag rum på ovanvåningen längst bort. Hannes har genomgångsrummet med närmst till toaletten och Love bor på andra änden. Jag gillar att ha fint runtomkring men avskyr att städa. Jag gillar att rita och måla men har inga papper utan småkladd. Jag gillar choklad och kaffe och min mamma och min pappa och hela den där högen och folk som tycker om samma sak som jag och ibland gillar jag tre filmer på rad men aldrig fotboll.

För tillfället har jag halvfullt upp. Med att komma upp i tid på morgonen och att hålla mig vaken i soffan om eftermiddagarna. Med att lära mig städa mitt rum och tatuera och tvätta av mitt smink efter långa nätter. Med alla avsnitt av big brother, en hemsida som ska styras upp och prints som ska säljas och skickas iväg. Jag är ingen entreprenör, modell eller designer. Ingen ung mamma, programledare eller väskfantast men jag bloggar ändå för ni är så fina jämt. Och om ni undrar nåt mer, hojta till!

”Skriv om nåt roligt”.

Ni var några stycken som tyckte så och genast tänkte jag på den gången för kanske, fyra, fem år sen när pappa var på kurs utomlands med jobbet, och vi där hemma skulle äta pannkakor till middag.

Några år senare skulle bordsgaveln vara Lykkes plats men hon fanns inte då så mamma satt där istället. Och jag vet inte riktigt varför, kanske för att det liksom fanns begränsat antal pannkakor till var och en, och mamma kanske kände att det var hennes plikt att hålla reda på vem som åt vad, så att rätt blev rätt. Jag minns inte riktigt men i vilket fall som helst så var det mamma på kortsidan med pannkakorna upplastade på ett fat framför sig, Love i kökssoffan och jag, Hannes och Hanna, i precis den ordningen, mitt emot. Telefonen ringde. Och Hannes svarade. Han var inte så mycket för det där med telefon då, han var liksom lite obekväm med det mesta och han svarade bara ja, nä, ja, ja och vänta lite, prata med mamma. Och mellan hans ja och nä frågade Hanna efter mer, och upp med tallriken ropade mamma. Så tallriken for upp som ett tennisracket på andra änden och mamma laddade stekspaden med pannkakor. Siktade. Böjde tillbaka. Det är till dig sa Hannes och sträckte sig framåt för att räcka luren precis i samma veva som mamma släppte ena handen från stekspaden och sköt iväg pannkakan som inte alls landade på Hannas tallrik utan precis i ansiktet på Hannes, som satt som förstelnad medans middagen sakta gled ner från hans kind.

Idag fyller min mamma fyrtiofyra, och om det stämmer det där med att ett skratt förlänger livet, så är min mamma bara barnet. För efter den middagen kommer vi aldrig dö hon och jag. Och inte heller resten av familjen. Det var så himla kul.

Ni vet när man är sjutton och lite osäker på det mesta. När man inte kan ta emot komplimanger eller fina kommentarer eller någonting alls för kanskekanskekanske ligger det en massa ironi och elakhet gömt inuti. Kanske skrattas det bakom ryggen när man vänder sig om. Ja alltså, ni vet när det känns som om hela världen gifter sig med varandra när man själv bara ser på. När vartannat facebookinlägg är en ändrad förhållandestatus och vart tredje ett hej-och-hå-vi-har-varit-ihop-i-två-år. När man trampar på samma ställe utan varken pojk- eller flickvän och man bara tror att man ska få dö ensam för att man är ful och otillräcklig och alla bara är sarkastiska. Även om man innerst inne liksom vet att man har livet gånger tre eller gånger fyra eller kanske fem framför sig. När man har massor av tid men inte kan låta bli att undra ändå, om det finns någon för alla. Eller om det är som på lekis när barnen ska gå till skogen och fröken säger att alla måste ställa sig två och två och hålla handen i ett led. Men så blir det ändå en över som inte får plats och som inte får hålla någon i handen utan som får trängas i ett par om tre. Som får gå ett steg bakom och nicka och försöka hålla med och ropa men hallå, va snackar ni om och kan inte inte sakta ner lite? Och ni vet när man undrar om man kanske inte är inräknad i alla? Inräknad bland alla dom som det finns någon för, alltså, om det finns någon som blir den som är över och måste gå alldeles ensam längst bak? Om det finns jämnt antal människor i Sverige? I Skåne, i skolan eller var som helst. Ni vet när det känns som om man jämt kommer bli över? ÄH.

(Mamma. Och pappa. Och Hanna. Min lättlurade hjärna skulle fått kortslutning och gått itu utan er. Ni är bättre än alla pojkvänner och flickvänner och relationsstatusar tillsammans. Bästa.)

Hej fredagsungar! Det är, hm, fredag och lite som vanligt så gör jag ingenting alls. Jag ritar lite med svart tusch och dricker kaffe med för mycket mjölk bara. Och fotar min mun eftersom jag har smetat ut smink i resten av ansiktet utan en tanke på att ta bort det. Annars är det fint här borta och idag hade vi karneval på skolan. Jag har ritat och målat massa också men åh jag vet inte hur jag ska visa! Jag vill ha en scanner. Tack.

Det är jätteklurigt dethär. Att blogga och sen sluta och sen börja igen bara sådär. Jag har nog glömt lite hur man gör, va sjutton man ska skriva om och vilka bilder ni vill se. 
Jag är så himla trött om dagarna. Tidigare somnade Lykke och jag tillsammans i soffan. Alldeles svettiga blev vi i stickade tröjor och armarna om varandra. Det var mysigt och bra och ibland älskar jag Lykke och resten av min familj så mycket att jag vill gifta mig med dom och liksom bevisa att vi ska vara vid varandras sida tills döden skiljer oss åt och så. Knäppt kanske, jag vet inte.

Och ett citat som är fint och säkert sant och som inte alls passar ihop med mig. Men ändå.