”Skriv om nåt roligt”.

Ni var några stycken som tyckte så och genast tänkte jag på den gången för kanske, fyra, fem år sen när pappa var på kurs utomlands med jobbet, och vi där hemma skulle äta pannkakor till middag.

Några år senare skulle bordsgaveln vara Lykkes plats men hon fanns inte då så mamma satt där istället. Och jag vet inte riktigt varför, kanske för att det liksom fanns begränsat antal pannkakor till var och en, och mamma kanske kände att det var hennes plikt att hålla reda på vem som åt vad, så att rätt blev rätt. Jag minns inte riktigt men i vilket fall som helst så var det mamma på kortsidan med pannkakorna upplastade på ett fat framför sig, Love i kökssoffan och jag, Hannes och Hanna, i precis den ordningen, mitt emot. Telefonen ringde. Och Hannes svarade. Han var inte så mycket för det där med telefon då, han var liksom lite obekväm med det mesta och han svarade bara ja, nä, ja, ja och vänta lite, prata med mamma. Och mellan hans ja och nä frågade Hanna efter mer, och upp med tallriken ropade mamma. Så tallriken for upp som ett tennisracket på andra änden och mamma laddade stekspaden med pannkakor. Siktade. Böjde tillbaka. Det är till dig sa Hannes och sträckte sig framåt för att räcka luren precis i samma veva som mamma släppte ena handen från stekspaden och sköt iväg pannkakan som inte alls landade på Hannas tallrik utan precis i ansiktet på Hannes, som satt som förstelnad medans middagen sakta gled ner från hans kind.

Idag fyller min mamma fyrtiofyra, och om det stämmer det där med att ett skratt förlänger livet, så är min mamma bara barnet. För efter den middagen kommer vi aldrig dö hon och jag. Och inte heller resten av familjen. Det var så himla kul.

Ni vet när man är sjutton och lite osäker på det mesta. När man inte kan ta emot komplimanger eller fina kommentarer eller någonting alls för kanskekanskekanske ligger det en massa ironi och elakhet gömt inuti. Kanske skrattas det bakom ryggen när man vänder sig om. Ja alltså, ni vet när det känns som om hela världen gifter sig med varandra när man själv bara ser på. När vartannat facebookinlägg är en ändrad förhållandestatus och vart tredje ett hej-och-hå-vi-har-varit-ihop-i-två-år. När man trampar på samma ställe utan varken pojk- eller flickvän och man bara tror att man ska få dö ensam för att man är ful och otillräcklig och alla bara är sarkastiska. Även om man innerst inne liksom vet att man har livet gånger tre eller gånger fyra eller kanske fem framför sig. När man har massor av tid men inte kan låta bli att undra ändå, om det finns någon för alla. Eller om det är som på lekis när barnen ska gå till skogen och fröken säger att alla måste ställa sig två och två och hålla handen i ett led. Men så blir det ändå en över som inte får plats och som inte får hålla någon i handen utan som får trängas i ett par om tre. Som får gå ett steg bakom och nicka och försöka hålla med och ropa men hallå, va snackar ni om och kan inte inte sakta ner lite? Och ni vet när man undrar om man kanske inte är inräknad i alla? Inräknad bland alla dom som det finns någon för, alltså, om det finns någon som blir den som är över och måste gå alldeles ensam längst bak? Om det finns jämnt antal människor i Sverige? I Skåne, i skolan eller var som helst. Ni vet när det känns som om man jämt kommer bli över? ÄH.

(Mamma. Och pappa. Och Hanna. Min lättlurade hjärna skulle fått kortslutning och gått itu utan er. Ni är bättre än alla pojkvänner och flickvänner och relationsstatusar tillsammans. Bästa.)

Hej fredagsungar! Det är, hm, fredag och lite som vanligt så gör jag ingenting alls. Jag ritar lite med svart tusch och dricker kaffe med för mycket mjölk bara. Och fotar min mun eftersom jag har smetat ut smink i resten av ansiktet utan en tanke på att ta bort det. Annars är det fint här borta och idag hade vi karneval på skolan. Jag har ritat och målat massa också men åh jag vet inte hur jag ska visa! Jag vill ha en scanner. Tack.

Det är jätteklurigt dethär. Att blogga och sen sluta och sen börja igen bara sådär. Jag har nog glömt lite hur man gör, va sjutton man ska skriva om och vilka bilder ni vill se. 
Jag är så himla trött om dagarna. Tidigare somnade Lykke och jag tillsammans i soffan. Alldeles svettiga blev vi i stickade tröjor och armarna om varandra. Det var mysigt och bra och ibland älskar jag Lykke och resten av min familj så mycket att jag vill gifta mig med dom och liksom bevisa att vi ska vara vid varandras sida tills döden skiljer oss åt och så. Knäppt kanske, jag vet inte.

Och ett citat som är fint och säkert sant och som inte alls passar ihop med mig. Men ändå.

För nästan precis ett år sen var jag nära på att bli kastad av tåget. Vi hade precis börjat skolan och jag som skickat in min ansökning om tågkort ett par dagar för sent, hade inte fått hem mitt ännu. Fem dagar utan skolkort får man åka stod det på ansökningsblanketten jag fyllt i, det är bara att informera konduktören att resan är till eller från skolan så blir allt bra.

Den här dagen hade jag varit hos min psykolog och snackat av mig lite och medan alla andra skolbarn tog tåget klockan tre, hoppade jag på mitt en timme senare senare. Konduktören kom. En kvinna med ostyrigt trekantsformat hår i rött och lite för mycket smink. Pennkjol. Kanske fyrtio nånting.

Jag har inte fått mitt skolkort än bara, sa jag och men då måste du ha biljett svarade hon. Nänä, första fem skoldagarna får man ju. Om man inte fått kortet liksom.

Men icke. Bakom sminket blev kinderna röda och trekantshåret gjorde vågen när konduktören röt till. Arg som aldrig förr blev hon och jag blev nervös, fingrade på allt i mina jackfickor och drog på mungiporna sådär genomskinligt icke-lugnt. Och runt omkring började passagerarna klaga på konduktören, som i sin tur blev precis så nervig som jag. Hon höjde rösten och hon gormade att nä du då får du kliva av i Stångby! Protester från passagerare och så drog hon mig i armen. Kom med här. Så gick vi längst bak i tåget där ingen kunde varken höra eller störa och så ringde konduktören chefen.

Hukos pukos och så fick jag rätt. Fem dagar utan kort. Och sen den dagen har hon liksom smörat sönder för mig. Varje gång vi möts på tåget säger hon oj men hej det var ju du, och ler det största leendet världen sett. Fnissar lite, ler lite, smörar.

I morse mötte jag henne igen, jag sa att jag har inte fått mitt tågkort än och hon nickade och gick förbi. Kollade mot mig igen, gick några steg tillbaka. Men oj, det var ju du! Knappt så jag kände igen dig i blont hår, klart du ska åka!

”Men va ändå beredd på att falla”

”Ja, klart.  Jag är beredd.”

En sommarlovskväll lyfte mamma glaset vid middagsbordet och skålade för sin dotter som inte ens minns när det gick åt skogen sist. Vi stötte glasen mot varandras flera gånger om och jag var stolt sådär på riktigt. Vi satt utomhus och åt grillat och luften var kvav för lite senare skulle det börja regna, men det tänkte vi inte på då.

Och om du trillar tillbaka igen, sa mamma, då är det okej det också. Och så får man ta nya tag.

Jag sa att om jag klarar hela sommaren så är jag nog frisk.

För nån vecka sen satt jag på golvet i en mörk tvåa som luktade brända popcorn och vin. Vi var fyra stycken varav en kille som jag aldrig träffat förr. Han satt i soffan, var ett år äldre och alldeles för överlägsen och stolt. Jag hade köpt ny klänning som var blå med fåglar på och jag kände mig rätt fin ändå men arg var jag på killen i soffan. För vi kände inte ens varandra men allt han sa var alldeles fel och var jag enligt honom ändå redan dryg och trög och ful och dum så kunde jag lika bra vara sur på köpet. Så jag hängde på och jag var jävlig tillbaka och fan va fläskiga lår du har sa han när jag reste mig från golvet upp till fåtöljen bredvid.

Det blev sådär tyst och vilset och ingenting stämde överens och så trillade jag omkull. Precis där mellan golv och fåtölj, så som mamma sagt så föll jag. För trög och dum kunde jag tillåta att bli kallad. Jag visste ju ändå att det inte var sant, och ful kunde han va själv. Men fläskiga lår och så, det var ju på riktigt. Jag hade fläskiga lår, en dålig människa, en tjock och dum och vidrig och klänningen var säkert alldeles för ful den med. För kort och för blå och för tunn med för många fåglar på. Åt helvete med allt och börja om från början igen.

Hemma var kaffet svart och det gick trögt och långsamt och trillar du tillbaka så är det okej ändå hade mamma sagt.

Så det blev fel en gång. Som att ta sats, som att komma tillbaka starkare, som ett felsteg och som att en gång är ingen gång. Två fel och tre fel och fyra och fem och fan ta killen i soffan. För denna sommaren skulle jag bli frisk och fri och aldrig mer skulle jag falla. Jag skulle städa rummet och städa köket och gå ut med hundarna i tur och ordning om kvällarna. Jag skulle tvätta och göra läxor och laga middag och somna i tid på vardagar. Men jag går med benen brett isär så låren inte nuddar och inga kläder passar även om storleken är rätt. Jag klär mig inte i jeans som sitter tight och min huvudvärk är konstant. För en stolt liten kille i en soffa.