På min vänstra arm finns tre fåglar. Anledningen till den första fågeln, den som inte syns på bild, är rätt komisk. Jag berättade lite kort HÄR (allra längst ner). Det är en rätt utlämnande historia som hör till de andra två, och från början hade jag inte tänkt berätta. Men, kanskekanskekanske finns det nån som kan känna sig en smula lättad över att inte vara ensam. För det handlar inte om att vara emo eller dum i huvet eller ständigt på jakt efter uppmärksamhet. Det handlar bara om ett mindre bra sätt att hantera ångest på. Jag kommer nog ångra mig, det vet jag om, men jag skriver ändå.



Ni vet när man blir riktigt jävla förbannad och förtvivlad och helst vill skrika högt som tusan och slå nävarna i väggen och bara ta isönder hela världen? Jag tror ni vet. Och det är ju inget konstigt. För så mår vi alla nån gång och så är det att vara fjorton och femton och sexton och vi är bara olika bra på att hantera det. Jag råkar vara rätt så dålig på det men bättrar mig så gott jag kan.

I vilket fall som helst. Fåglarna täcker ärr. Ärr från mina naglar när jag blivit för arg och för rädd och alldeles för maktlös på samma gång och borrat ner fingrarna i skinnet för att bara få känna att jag lever. Och när den sen släpper den där paniken, och allt blir som vanligt och man undrar varför i helvete gjorde jag så för, då finns ärren redan där. Happ hopp himmel och pannkaka och mörka fula rivsår på armarna. Smällar man får ta och konsekvenser av eget handlande, jovisst. Men jag valde att dölja mina ärr för att inte ständigt påminnas och skämmas och hitta på historier om allt möjligt stup i ett. Typ, jag rev mig i en rosbuske och jag snubblade på asfalten och  jag puttades in i en tegelvägg och så blev det sådär. Och så vidare och så vidare ljugljugljug. Då har jag hellre lite fåglar.

(HÄR och HÄR läser ni om de andra tatueringarna, och med det anser jag uppdraget slutfört!)

På överarmen har jag ett hjärta intatuerat. Runt hjärtat slingrar sig en banderoll och på banderollen står det mamma och pappa och syster och likt en krans under hjärtat finns tre röda rosor som representerar en lillasyster och två småbröder. Och jag skulle gissa på att de flesta av er kommer tycka att min förklaring är rätt ologisk och antagligen alldeles för luddig.

För, jag vill inte dela upp min familj i några biologisk-och-icke-biologiska-grupper. Min familj är precis sådär som jag önskar. Vi har lite av allt och vi kompletterar varandra fint. Vi kan lära av varandra och vi kan skratta med varandra och det finns alltid någon att prata med om livet sviker. Sånt har ingenting med blodsband att göra. För min familj handlar inte om gener och DNA, vi är en familj för att vi bor under samma tak, för att vi hjälper varandra och tycker om varandra och för att vi växer tillsammans. Det är verkligen så. Mina småsyskon är inte mindre syskon för mig bara för att de är byggda av andra sorters byggstenar än jag.

Mamma och pappa och Hanna står skrivna i bokstäver för att dom ändå på någon höger eller vänster står mig närmst. Kanske bara en centimeter eller två. Och varför vet jag inte. För det är inte för att jag rankar dom högre och inte för att jag anser att dom är mer värda. Mer för att vi är, grunden, eller början eller jagharingenaningomvaddetär. För att det var bara vi i sex år innan Love flyttade in. Innan Hannes föddes och innan Lykke kom för att bli en sjunde familjemedlem. För att de kom att bli mina absoluta förebilder och för det där klyschiga inget-du-inget-jag.

Åh det är så himla svårt att förklara med betydelselösa datorskrivna bokstäver men ni kanske förstår litegrann hur jag tänker, i alla fall?

(HÄR finns inlägget om tatueringen på nyckelbenet)

Jo jag skulle ju visa dom där tatueringarna lite nogrannare. Och här har vi den ena (de andra två får vänta för hur jag än vrider och vänder på mig så kan jag inte ta en skaplig bild på dom själv).

Okej. Ni har säkert redan förstått att det är Robyn {klick!} som har formulerat meningen så fint, fast jag gör inte ont. Eller, jag gjorde ont. Jag gjorde så satans jävla ont under min sjukaste tid och från början ville jag göra en helt annan text som skulle skrivas när allting var slut. Men jag gjorde den mitt i allt ihop i stället, för att påminna om att varje hjärtslag ska ta mig ett steg framåt. Och så ska den berätta att jag varje sekund älskar min familj så fruktansvärt mycket att jag nästan spricker. För att dom hjälper mig och stöttar mig och fortsätter oavsett hur dumt jag beter mig och även om dom själv håller på att gå av. Och jag vet att lite bläck under huden inte är någon mirakelkur, men det känns tryggt att ha det där.

Litsen up; trettio nya bevakare (!!!), femtiosju gamla. Mormor och farfar och mamma o pappa och finfina små kompisar. Ni är så himla fina. Vet ni det? När ni säger att du är duktig Emilia, bra på att rita bra på foto och bra på det där med att skriva, då dör jag en smula inombords. Ingen död som är dålig, bara en smula av mig som blir sådär alldeles överbelastad med lycka och hemlighetsfullt fnitter att den liksom exploderar. Dör lite.

Lite på de här viset såg det ut tidigare idag när min sjuttonde födelsedag firades. Jag var glad och pappa var glad och det är coolt att fota korv bakom ryggen på folk.

Helt utmattad om jag ska vara riktigt ärlig. Och morgonfrillan på bilden kan vara nåt av det bästa aså. Åh. ♥
(visste ni förresten att jag håller på att tuppa av när Nemo ropar "det där är min pappaaa!" då när alla fiskarna ska simma neråt? så.söt.)

Godmorgon fellas!
Det är tisdag och det regnar och jag är inte alls sugen på en big-fat-debatt på samhällskunskapen.
Och trots att det går så förskräckligt segt på textfronten och majoriteten av alla bilder numera föreställer mig har ni helt plötsligt blivit femtio stycken prenumeranter. Hujeda mig knasbollar.

Låt oss ta en titt på vad jag hittade på en vanlig gammal grå söndag:

12.00

Jag lovade mig själv en gigantisk sovmorgon och startade dagen med frukost runt lunchtid.

13.00

Kände mig av någon anledning ovanligt kreativ och kom fram till att mitt favvistyg med rosor kommer passa utmärkt till en neccesär.

14.00

Mys med febrig treåring.

15.00

Mellis! Dom där knäckerutorna är nästan tunnare än gurkskivorna (som råkar vara tunnast möjligt, hyvlade med osthyvel!), men ack så goda! 

16.00

Också tog jag en sväng ut till Hannas hus och fick smygtitta på hennes pengagömmor och tidningssamlingar.
Fint som snus.

Men oj, titta va lustigt, jag har blivit tatuerad. Lite färg och lite hjärtan och lite rosor och så på min arm. Superdupermeganöjd.

Det ska dyka upp en bättre bild sen. När det är läkt och så.
Och nu, nu ska jag jobba en stund innan det är kalasdags på värlingevägen!

i mitt fräschaste tillstånd.

Idag får jag alltså min dom, snart ska jag dra mig mot tha dentist. Dagen till ära har jag både druckit kaffe och ätit makrill i tomatsås och ännu har jag inte borstat tänderna, funderar på att inte göra det heller. För att jävlas liksom. För, om man är så dum så man väljer att bli tandläkare (och dessutom får för sig att kalla små stackars flickor för plågeri på deras lediga dag) så får man skylla sig själv om man får patienter med dålig andedräkt. Faktiskt.
För övrigt dog vår brödrost idag. En stor förlust då den varit vid livet i hela tjugosex år! DET mina vänner, är en seglivad brödrost minsann!

hej jag är trött och uttåkad och täppt i näsan. jag har på mig samma tröja som igår och egentligen borde jag räkna matte.

Jag dör lite av mitt fönsterljus på rummet runt klockan tre. its awsome.
Också tänkte jag att Kissie tjänar ju massor med pengar på att visa bilder på sig själv. Och egoina, hon får ju världens lön för att lägga upp bilder på fula miner o sådär, och dela med sig av äckliga fakta som ingen vill veta. Det vill jag också göra. tjäna pengar alltså.
Så here it goes: en näst-intill-vanlig bild, och en på en grimas som får mig att se tandlös ut. Och jag har hela flabben full av blåsor.  
Nu gäller det bara att hålla tummarna, så kanske jag får hem en fet check nästa månad. Kanske.

♥ att gå upp alldeles för tidigt på morgonen. äta frukost och gå och lägga mig igen.

♥ havreknäcke med skinka och tomat. och aromat.

♥ kaffe.

♥ när kaffet smakar bra även utan mjölk.

♥ tattoologist

♥ när pappa bakar scones till frukost en söndag och får för sig att fortsätta med det varje söndag framöver. Fast vi alla vet att det kommer hända kanske tre gånger till. max.

♥ mornar då håret inte ser ut som en golvmopp.

♥ ordet på. och att jag viskar det för mig själv varje gång jag läser det i slutet av en mening.

♥ lukten av varmt.

bild härifrån.

bild härifrån

Jag slutade skolan några timmar tidigare idag och begav mig till Panduro med en beställning från mor min. En bok och lite band skulle jag köpa. Så blev inte fallet. Med mig ut hade jag istället en hög papper och pennor till mig själv som jag ska använda till mitt fotoalbum.
Så innan jag ska sätta igång att klippa och klistra tänkte jag att det kunde passa sig att ta en titt på några andra (överexponerade) sidor i de där lilla albumet:

(hohohohohohohoh än en gång - supermegaegoemilia)

sådär ja.

y0 wazup.
hehe, jag är på mitt coolaste humör och tänkte avslöja att jag faktiskt ska röra på mig idag.
Svänga mina lurviga. Motionera!
Jo, det är faktiskt sant.

Hej hopp.
Ungefär såhär glad var jag igår innan jag stack iväg till mormor och morfar på middag!
Förutom denna bilden finns det en rad andra finfina bilder på mitt minneskort. Och för att göra en lång historia kort; jag hörde min syster närma sig rummet där jag stod och skulle fota Jag tyckte att det hela var dödspinsamt och skrattade en stund för mig själv innan jag fick tag i skoldatorn och satte mig på golvet och låtsades som om ingenting hade hänt. Detta samtidigt som självutlösaren gick på högvarv och knäppte tio-tjugo bilder på en skrattandes, lätt panikslagen Emilia.

Förövrigt snöar det som sjutton och jag använder mig av min kära vän teet som både kroppstemperaturhöjare och ont-i-halsen-lindrare.