För ett par dagar sen vid mitt tågspår stötte jag på en tjej som jag gick på samma grupprapi som jag där alla flickor åkte längre ner i skiten och jag vet att hon hade samma psykologer som jag. Hon kanske har det fortfarande, har ingen koll. Vi såg på varandra och jag log lite men hon log inte tillbaka och jag vet inte om hon kommer ihåg mig för det var ett par år sen nu och hon hade blivit så smal. Hennes kinder var insjunkna och ryggen svag. Obehag. Och jag gick längst bort på perrongen och jag satte mig på en bänk mellan en gammal rosslig tant och en grå man med öl och cigglukt för det gjorde ont i mig att ens vara nära. Hon hade kommit så långt trodde jag för utåt sett såg hon friskt ut för normalviktig var hon ju men så var det så fel alltihop.

Och jag somnade på soffan när jag kom hem den eftermiddagen för i huvudet var jag alldeles tom. Det förstörde mig lite att se henne så tror jag. För jag går omkring och tänker att det spelar ingen roll för det kommer lösa sig snart och sen kommer det aldrig mer gå fel men hon hade ju kommit så långt. Så som jag har kommit långt nu och tänk om jag också sjunker ihop igen och står ensam och svag på perrongen tillbaks på ruta ett. Och hur man bryter vanor som pågått i en fjärdedel av livet?

Varför ska det vara så himla svårt. Att sluta skada sig själv. Sluta straffa och sluta med alla fan-ta-dig-och-slå-dig-i-huvudet. För vi vill ju inte. Ingen vill skadas men likfan ska vi fortsätta. Vi ska kolla på skräckfilmer när vi är livrädda, promenera i natten när vi är mörkrädda, gråta när vi är osedda.  Vi ska äta när vi är mätta, ångra oss tills tänderna blir frätta, bli tunna och nätta. Hela tiden och överallt och hur mycket är lagom? Och hur många gånger kan man börja på en måndag och sluta på en tisdag och när ska man få hjälp och var ska man få hjälp och varför finns det inte nån cykelhjälm eller nåt för känslor? Ett skydd liksom, ett kom-inte-in-hit!

För jag tror vi hade behövt ett.

Detta var en rätt rolig rubrik faktiskt. För grejen är att jag använder inte så mycket smycken och när jag skulle skrapa ihop mina favvisar insåg jag hur sjukt mycket skit jag har hängandes på rummet. Halsband tillexempel. Tusen! Och jag använder inget. För jag råkar ha nack-komlex, löjligt va.

Här är i alla fall dom få jag hänger på mig då och då:

Översta raden från vänster: 1,2.Armband och armband som är obehagliga att ha på under kalla årstider, för det klumpar sig liksom under jackan. 3.En ring som man tar på genom dom två hålen (ser ni?), fast ingen fattar det och provar den alldeles fel, klagar på hur obekväm den är och hur svår den är att ta av. 4.Earcuff med döskalle, mest för att det är så hardcore. 5.Ring med typ, ristade mönster som folk tar för runor. Fin tycker jag.

På trappsteget under kan man se ett halsband faktiskt. Jag fick ingen rättvis bild på det men jag har det alltid i jackfickan eller virat runt armen, för jag har fått det av mamma och pappa i julklapp och det står våga på det. Och det behöver jag lite mer. Våga alltså.

Rad två, från vänster: 1.Uggleörhänge! Jag har tappat bort kompanjonen men det gör inte så mycket för jag trivs inte med hängande grejor i båda öronen. 2.Ett stelt armband som kostade en femma på loppis, även det knölar sig under jackan. Blä. 3.Mitt bästa örhänge som har silverfjädrar och dinglar så bra. 4.Earcuff som är ny och har en svart fjäder. Jag gillar den men det känns som om den skulle passat bättre på någon långhårig. Kanske. 5.En earcuff till. Jag hade en med en fjäder innan men den råkade ut för festernas underjävligaste otur och försvann. Så min nya har ett kors, även om jag ibland kan tänka att det är lite knäppt med icke-troende som trallar runder med kors här och var.

Och som summan av kardemumman kan vi väl då dra slutsatsen att jag inte är en guldtjej, och att jag gillar fjädrar och earcuffs men inte halsband. Och nu ska jag ta mig an min godispåse, woho!

Innan jag somnar på kvällarna och precis efter jag vaknat på mornarna, vid frukost och vid lunch och all tid där emellan. På toaletten, i duschen och i skolan och på tåget hem. Ibland framför teven eller bakom en bok, och jag drömmer och önskar och tänker så jag glömmer bort vad precis läst eller hört.

Och vet ni?

För det allra mesta drömmer jag om när är jag den lyckligaste på jorden. När pappa kramar om mig efter jobbet och när Hannes asgarvar vid köksbordet. När jag börjar skolan igen och har sovmornar på onsdagarna och slutar tidigt på fredagarna. När jag är stark som tusan och aldrig mer skriver i min dagbok att det är så svårt att få saker att verka livsnödvändiga. Det är så svårt att det inte ens borde få provas på och speciellt inte om man är en såndär sextonåring som jämt och ständigt ska misslyckas och ge upp.

När det blir höst och vinter och vår och när jag fyller arton och åker till London med mina bästa vänner för att göra allt man inte får när man är sjutton. När jag tar studenten och springer ner för skolans trappa utan en aning om hur håret ser ut eller vad sjutton som kommer hända efteråt.

När jag hamnar i en trång liten lägenhet och äter nudlar varje middag och söker jobb i lokaltidningen.

När jag sparat och sparat och åker över hela asien och afrika utan så värst mycket pengar och när jag har långa kjolar med massa färg och mönster och sandaler med pärlor på.

Och när jag blir vuxen på riktigt och har mitt kök med stora fönster och smegkylskåp och målade köksluckor, och tolixstolar i alla färger och tekoppar som är blommiga. När jag bjuder mamma och pappa på frukost om söndagarna och dukar upp med alla pålägg jag har. När mitt sovrum är fyllt av hattaskar och ängsblommor och sängen är täckt av hundra kuddar och lika många överkast. När jag blir en mamma som är precis så söt som min egen och alltid är klädd i klänning. Och när jag struntar i alla åsikter om genus hitochdit för mina pojkar har Emilskjortor och flickorna rosa tofsar i håret.

Och så vidare och så vidare i all evighet och i mina drömmar kommer jag alltid vara lyckligast i världen. Slut.

Himla långt inlägg, och HÄR kan ni få önska fler rubriker, om ni vill.

Okej, the moment of truth:

1. Först gäller det att redigera lite som HÄR. Se till att få bra kontraster och mycket ljus med hjälp av Curves och Exposure. Färgerna spelar ingen roll, så nåt i stil med detta:


2. Gå sen in på gradientmap, och välj svartvitt. Såhär ser det ut:

{klicka för större!}
3. Sen är det dags att öppna Exposure igen. Dra fram Offset en bit (lite mer om det finns stora svarta partier i bilden tycker jag blir snyggast). Lägg på unsharp mask och tadaaa:


Svartvitt på ett kick! Woowoo! Frågor på det?

Jag har så himla många favoritpersoner att jag inte kan rada upp dem i nån slags ordning ens om jag försöker. För dom är liksom så bra allihop, fast på olika sätt. Och jag är så klyschig, jag vet. Men det är sant. Jag gillar pappa och Opera Winfrey och min språklärare och Pernilla Månsson Colt som alltid skriver så lustiga krönikor i mammas tidningar. Jag gillar Filippa Bark och mamma och Sandra på Niotillfem, han som kommenterar allt på halv åtta hos mig och mina cykelkompanjoner och minst tio vänner till. Jag gillar mina systrar och mina bröder och hela tjocka släkten och hur jag än vrider och vänder kan jag inte bestämma mig för vem som blir nummer ett.


Men, jag tänker berätta om min lillebror Hannes, för han är nog en av dom snällaste i hela världen. Han fyller tio i september, har mörka ögon som alltid glänser så fint och på sommaren blir han hur brun som helst på ryggen. Han har mörkblå glasögon som alltid är så fulla av fingeravtryck att man knappt ser in och hans hår växer mer på höjden än längden. Han läser Lassemajas detektivbyrå och Dalslandsdäckarna och han tycker inte om att rita. Han frågar mamma, har jag sagt en sak idag? Och hon svarar det vet jag inte och då säger han, jo har jag sagt att jag älskar dig? Och så fnissar han lite.
Han rör sig inte i onödan och ända sen han var kanske tre har han varit en sann spelnörd. Han spelar tv-spel dagarna i ända och då och då sorterar han xbox-spelen efter åldersgräns. På morgonen innan skolan startar han datorn för att spela och levla i att hacka eller strida och han missar aldrig ett avsnitt av Huset Anubis på nikelodeon.
Varje kväll kikar han fram bakom dörrkarmen och säger Emilia, mitt täcke duvet, det har trillat ut helt nu och kan du vara snäll och hjälpa mig?Och så får jag dra på påslakanet igen och bädda ner honom i sängen.
Han äger inga skor man måste snöra och han äter inte kött förutom i köttbullar, korv eller köttfärssås. Han gillar knappt nån potatis och inte heller några grönsaker och de flesta kvällarna vid middagsbordet skrattar han tills han inte får luft, åt något skämt eller ord någon sagt för länge sen.
Hans röst är alltid mjuk och om man tittar på honom en sekund förlänge rycker han på axlarna, flinar och tjuter vaaaadååååå? Han är så hemskt gullig och behöver jag nämna fler argument för att förklara varför han är en favorit så har jag minst hundra på lager.

När jag var kanske sex år gammal, och min syster var sju eller åtta, fick vi pengar av pappa för att springa ut och köpa glass. Det var onsdag, och på onsdagar kom glassbilen och stannade på parkeringen precis utanför vårt hus. Jag var himla blyg på den tiden och sa ingenting om jag inte var tvungen, så, hon fick sköta snacket och snabbt hade hon bestämt att vi skulle köpa två sorters glass och en engångskamera i blått. Glassbilsblått. 
- Nä. Nä, det är ju pappas pengar, vi kan ju inte använda pappas pengar till den där kameran, sa jag och hon svarade kom igen, Emilia! Det är ju bara en kamera för nittionio! Ingenting!  
- Vi kanske ska fråga först, provade jag, men hennes röst vägde tyngre, för hon var äldst och det var bäst att lita på henne.
Så vi köpte den blåa kameran utan att ens fråga först.

en bild från glassbilskameran.

Hon fick visa kameran för pappa, för jag vågade inte. Och visst blev han lite arg men det gick inte att göra något åt, kameran var ju redan betald. Så, på kvällen tog vi kameran med oss ut. Jag, med mossgrön dunjacka och knallblå hockeyhjälm och röda strumpbyxor med spöket Laban på. Och hon, alltid två steg framför, med idéer och kommentarer till allt. 
- Ställ dig där, beordade hon, ställ dig vid blommorna! Och sen fotade vi upp hela filmen. Det var jag vid tulpanerna, jag vid rosorna, jag sittandes och jag stående. Det var jag framför en silvrig bil som inte alls var vår och som vi inte alls borde fotat för det kanske kunde vara olagligt eller så skulle någon blivit arg. Och det var jag som spelar bandy och jag slänger med klubborna i vädret och jag jag jag som lyder Hannas order på alla bilderna.

Jag var inte galen när jag var liten, men min syster var. Och det tackar jag gudarna för, för dom där bilderna är det roligaste i världen.