nollfemnolltvå - en bildblogg.

RECAP.

Foto - Natur., om emilia, om text. Permalink3
Jag skrev om julen igår. Att jag önskat att jag kunde visat. Det finns så mycket jag skulle vilja visa, så mycket som hänt. 
Jag skrev ett ätstört inlägg i November. Ett om min lillebror jag en gång hade, i Juli. Mina vanliga texter och hjärnspöken. Mina försvagande tankar endast återkommande för att tynga ner. Men det har hänt bra saker också, under tiden jag hållt mig borta från detta internetfenomen. 
 
Simon träffade jag redan i Maj. Jag grät när han sa att han var kär i mig, det var alldeles för tidigt, får man verkligen göra så? Och sen släppte jag allt vad omvärld heter och tänkte att jag får göra så. Jag får verkligen göra så om jag vill.
Jag grät när han sa att han älskade mig. För att jag älskar honom tillbaka. 
 
I September startade jag i en ny omgång av gruppterapi. Samma upplägg som den jag fullföljde i Juni. Tretton veckor matregistrering, avslappningsövningar och förändrade tankesätt. Jag har varit kompensationsfri i fler månader än vad jag kommit ihåg att räkna. Jag fick en ny vän och ett eko i bakhuvudet från min behandlare som säger är det så viktigt med vikten och är det verkligen det ditt liv ska handla om? Jag försöker varje dag låta fler och fler saker få ta större och större del av mitt liv. För att tränga ut den där delen av kroppsfixering och besatthet. 
 
Samma månad började jag se mig omkring efter ny studio. Jag gick från till dörr till dörr och frågade får-jag-jobba-här. Det är drygt en månad kvar tills jag packar ihop mina saker på Södergatan i Eslöv och flyttar in i nytt och fräscht i Lund. 
 
I Oktober var jag sjukskriven från mitt jobb som personlig assistent. Jag hade gått dit i veckor för att sätta mig på badrumsgolvet och gråta. Slog benen blåa på nattpassen och glömde bort allt intresse för utveckling. I slutet av månaden sa jag upp mig för att ge plats åt en ny assistent med ork för pedagogik och kreativitet. 
Jag flyttade in i Hannas lägenhet i Limhamn där jag bodde med Simon fram tills för ett par veckor sen då vi fick vårt eget. 
 
I November bokade jag en tid på nyföretagarcentrum och bestämde mig för att ta tag i mitt företag på riktigt. Göra allt det där jag borde gjort redan för ett par år sen när jag startade upp. Jag skaffade ny kalender. Började sakta ändra på de småsaker som stressat mig till min allra yttersta gräns. Skrev över mig på ny bank och jag är fortfarande så himla pepp. Det kommer bli bra det här, det är jag alldeles säker på. 
 
Jag startade ett nytt år med inspiration, motivation och hopp. På riktigt denna gången. Jag har så mycket att se fram emot, att ni inte ens kan förstå. 
Las Palmas. 
 
 
Follow

du är i alla fall inte sjuk.

om text. Permalink2
 
Vi sitter i soffan och jag har gråtit sen vi vakna. I en timme eller en och en halv har jag gråtit och han säger att det finns ingenting att gråta för. 
Han säger att han inte fattar. Att jag inte har något att vara ledsen över.
Jag förstår inte säger han och jag vet det för det finns inget att förstå.
Det finns ingen som förstår. 
 
Det är ju bra. Allt är bra. Släpp det bara du är frisk säger han men jag gråter och min kropp är gjord av bly men mina ögonlock är tyngre och det är svårt att andas svårt att kämpa svårt att finnas till och det går ytterligare en timme eller en och en halv innan han kokar havregrynsgröt på spisen. Du måste äta något. 
 
Och jag sitter på köksbänken och kollar rakt in i väggen och jag har täcke runt axlarna fastän det knappt får plats bland grytor och skålar och disk. Han häller socker över gröten och jag blir arg. Jag gråter igen och jag kniper och river på låren under täcket för jag äter inte socker på gröt. Jag har aldrig socker på gröt det måste han väl fatta vem fan har socker på gröt. Livet går isönder och allt faller ihop. Täcket trillar ner på golvet och jag är naken kvar bland disken. 
 
---
 
Jag får en ny skål gröt och täcket över axlarna igen och tillbaka i soffan där vi sovit hela natten. Andningen hackig och hulkande. Blicken vass och skarp. Det tar en timme eller en och en halv och gröten är orörd, hård i kanterna och alldeles kall.
Det rinner längs kinderna på hud som blivit rosig och torr och andas Emilia, andas, jag måste bara andas för allt är ju bra och halva dagen har gått och kroppen gör ont.
Bara andas.
Bara skärp dig.
Bara tänk på nåt annat,
du är i alla fall inte sjuk. 

i mitten av juli finns han överallt.

om text. Permalink4
2011
Måndag. Frukost. Och sen cykel jobb lunch cykel hem har någon sett honom?  Inte mamma i alla fall. Inte pappa inte Hanna Hannes Elin, inte Lykke eller jag. 
 
---
 
Jag tog hans glödlampa. Höll andan på vägen in för det har börjat lukta så varmt och instängt. Hans jacka ligger fortfarande på sängen. Det blodiga pappret med tatueringsbläck på golvet under fönstret och jag skruvar av lampan och går in till mig men den passar inte och jag struntar i att ge tillbaka den. 
 
--- 
2012
Det är femtioen veckor sen han stack. Sen vi blev fem syskon istället för sex. Sen jag fick två bröder istället för tre. 
Det har varit femtioen veckor av ånger. Av funderingar och panikgråt med pannan bankades i golvet fastän det är hans fel och inte mitt och för att inte en jävel fattar. För att dom tänker att så är det ju i Emilias familj. Att folk kommer och går.
Och hur många gånger jag än säger att vi hade fjorton år ihop, att vi var syskon trots att jag är mörk och han blond så går det ut genom ena jävla örat och ut genom det andra fjävla, och igen är det sånt som händer i Emilias familj. Inget mer med det.  
Det är femtioen veckor av ingenjävlaaningalls och fjorton år av foton att rensa bort men det är så det är.
 
---
2014
Usch säger hon och rynkar på näsan. Usch. Dom här ska vi slänga, bränna, säger hon och tar med hastiga rörelser ut hans påslakanset från högarna av våra. 
Långt ut från rummet kastar hon dom ett efter ett. Suckar gör hon igen och igen och kastar iväg ett lakan till. 
Jag minns dom. 
Det blå från dagarna då han flyttade in. 
Jag kommer ihåg de blå väggarna och det oregelbundna tryckandet med avklippta tvättsvampar mot den då våta färgen. 
Mamma målade fiskar med guldmönster när det torkat. Grupper om kanske fem fiskar här och tre fiskar där. Lite runt om i rummet. 
På det blå påslakanet kastades hans medhavda Ikeaorm och en stjärnmönstrad filt. Fiskarna ritades över med röd tusch. 
Jag minns det svarta han hade i rummet vägg i vägg. I en säng med gavlar pappa byggt och mamma målat varsamt i ett mönster av grova stenar som på en gammal riddarborg. 
Och jag minns grönfärgat blockmönstrat och ett i rött. Jag minns mörka lakan med gummiband i hörnen och ett ljust lila utan. 
Allihop hamnar dom på golvet. Vi vill inte se dom mer. Tänker inte använda dom. Det är stökigt i garderoben och allt är upp och ner men jag andas ut med ett ryck sådär snabbt som man gör när man kommer på något kul. Tar tag i det svartvita med lejonkungen på och fnissar fram att det var ju det Hanna hade när hon va liten, innan han fick rummet och hon flyttade in i mitt. Va skoj säger jag, kul att man minns. 
 
 
Det har gått tre år nu.
 
---
 
2015
Jag vet inte varför det kommer till mig varje år. Det är inget datum jag minns, ingenting jag tänker på så mycket längre. Inte så ofta. Jag reflekterar nästan aldrig över det mer, men i mitten av juli finns han överallt. 
 
nollfemnolltvå - en bildblogg.
 
Till top